Stormöte i Klimatkyrkan |
Varje naturkatastrof framkallar de mest fantastiska
reaktioner bland människor med en dragning till religiösa frågor. En av de
vanligaste frågorna är: Är Gud verkligen god när han skickar förödande stormar
som nu senast orkanen Haiyan över de stackars filippinerna? Eller kan det vara
så att Gud vredgas över mänsklighetens sätt att förvalta hans skapelse och vill
ge den en näsknäpp?
I kristen teologi skiljer man mellan ”naturlig ondska” i
form av stormar, jordbävningar och annat elände, och “moralisk ondska”, orsakad
av oss syndiga människor. Till
vilken kategori hör då Haiyan? Helt
klart är det ytterst vi människor som genom våra gärningar framkallar dessa “super”-oväder,
säger i alla fall Susan Brooks
Thistlethwaite, professor i teologi vid universitetet i Chicago (en tjänst som
även tycks innefatta klimatvetenskap).
“Det moraliska onda i dessa super-stormar ligger enligt mitt
sätt att se det på två plan”, säger hon. ”Först har vi det moraliskt onda i att
vi fortsätter att pumpa ut fossila bränslen i atmosfären, vilket ger en global
uppvärmning. För det andra finns det människor som förnekar den globala
klimatförändringen, trots att bevisen för den hopar sig och trots att förändringarna
hela tiden accelererar.”
Sedan övergår den goda professorn till statistiska
resonemang och citerar bland annat chefen för Filippinernas nationella
statistikmyndighet. Enligt honom har tyfonerna som slår till mot öriket blivit
allt häftigare, särskilt sedan 1990-talet. Och enligt IPCC har ju vi människor
lyckats göra världshaven varmare, vilket troligen kommer att leda till färre
men häftigare tropiska stormar, samtidigt som isen vid Arktis smälter.
Professor Thistlewaite
följer det klassiska teologiska receptet för botgöring: bekänn, ångra och gör
bot. Vi bör alltså bekänna vår skuld i den förment katastrofala klimatförändringen.
Inte heller de som pratar om att vända utvecklingen tillbaka är utan skuld. Utvecklingen
kan inte vändas, men det är inte detsamma som att vi inte kan hejda
förändringen på nuvarande stadium. Huvudsaken är att vi försöker bromsa den, en
uppgift som det åligger var och en av oss att ta på sig.
Så långt professor Thistlewaite.
Men också troende kristna har delade uppfattningar i
klimatfrågan. Bibeltrogna menar att vad vi än gör så ingår det i Guds stora
plan. ”Forskarna är människor precis som politikerna och inte en bit bättre än
dem. De pratar en massa goja och ser till att pengarna går deras väg. Den
globala uppvärmningen är en enda stor lögn. Världshaven breder inte ut sig. Vår Skapare satte en gång
gränserna för dem och Han bestämmer att de ska hålla sig inom dem. Atmosfären
innehåller en viss procent H2O och ingenting i den hydrologiska cykeln har
förändrats. Regnen rör sig i Skaparens händer.”
Ingen klimatkonferens utan domedagsprofeter. Enligt somliga av
dessa har vi bara 10 år på oss om vi vill rädda jorden. Hugger vi ned
regnskogarna och förvandlar dem till biomassa leder det till att regnen blir
alltmer sällsynta och till en hungersnöd av bibliska proportioner.
Nu har FN-chefen Ban Ki-moon sällat sig till de komedianter
som samlats i Polen för att sätta sprätt på skattebetalarnas pengar. Vid ett
föredrag i Estland varnade han för vad som händer om vi inte hejdar utsläppen
av växthusgaser och hänvisade förstås till tyfonen Hayian. Enligt denna
auktoritet på oväder var tyfonen den värsta som någonsin drabbat öriket och en
typ av oväder som kommer att bli allt vanligare på jorden på grund av uppvärmningen.
Men som de flesta klimatnarrar pratar Ban Ki-moon i
nattmössan. Staden Tacloban – som vi numera sett på tv var och varannan kväll –
förstördes av tyfoner både 1897 och 1912. Sistnämnda år skördade den minst
15 000 offer enligt samtida tidningsartiklar. Är det någon som hört en
tv-reporter rapportera om detta?
Det finns ju också en enkel lösning på hur människor på de
mest utsatta öarna ska kunna undgå liknande katastrofer i framtiden. Förklara
en 3-4 kilometer bred strandremsa som nationalpark, där djungeln får komma
tillbaka och inga hus får byggas. Djungeln kommer snabbt att bilda ett
effektivt skydd för bebyggelsen längre in i landet. Som ett komplement kan man bygga
upp sanddyner längs stränderna.
Värsta narren på klimatmötet måste vara professorn i energi
och klimatförändringar vid Manchesteruniversitet Kevin Anderson. För att rädda
jorden har han minskat på både duschar och bad ”och går hellre omkring och
luktar” enligt egen utsago. Inte har han flugit på åtta år heller och han kör
bil mycket mindre än förut.
Under en intervju med Climate Depots Marc Morano fick han
frågan om han verkligen trodde att mänskligheten kan slippa tyfoner för att
professor Andersson slutat duscha. “Nej”, svarade Anderson, “ett individuellt
ställningstagande hjälper inte världen. Men i bästa fall kan mina handlingar
inspirera andra.” Så talar en sann miljönarr som inte bara går omkring och
luktar snusk utan också menar att vi måste rusta ner större delen av den
civiliserade världen för att mänskligheten ska kunna överleva.
Tack och lov finns det åtskilliga tvivlare och kritiker runtom
i världen. En av dem är John Howard, tidigare premiärminister i Australien. Han
kritiserar den “sakrosankta tonen” hos många klimatalarmister och menar att
klimatteserna har upphöjts till en sorts modern religion.
“Det finns gott om personer som vill tjäna pengar på att
rädda planeten”, konstaterar han.
En man som inte heller skräder orden är doktor Walter Starck,
en av de första forskare som studerade korallreven runt Australien. Här är
några utdrag ur hans artikel Warmists can’t stop themselves (https://quadrant.org.au).
“Klimatalarmisternas taktik – överdrifter, medvetna
feltolkningar, beskyllningar och förlöjligande av motståndarna – har skadat
rörelsen mer än den hjälpt den. Vilket
inte är förvånande. Anhängarna till en kult är alltid de sista att inse
sitt idiotiska handlande. Alarmisterna skyr inga metoder för att nå sina syften. Inom
klimatforskningen är det accepterat att vägra avslöja sina metoder, att
förkasta bevis som pekar i en annan riktning, att feltolka vetenskapliga rön,
att inte låta motståndarna publicera sina resultat och att misskreditera var
och en som vågar ifrågasätta påståendena.”
När alarmisterna inte kan bortförklara sina påståenden
bagatelliserar de galenskaperna och kallar dem “misstag”. Nu börjar de flesta
inse att alla förutsägelser om global uppvärmning, risken att arter utrotas,
extremväder, smältande glaciärer, stigande världshav och epidemier inte har
infriats. Någon förklaring ges inte och ingen är beredd att erkänna att man
kanske haft fel redan från början.
“... I
stället varnar man för ännu större katastrofer som med största sannolikhet
kommer att inträffa”, skriver Walter Starck. “Det är en bisarr strategi,
särskilt från en grupp personer som består av ansedda forskare. De måste anse att verkligheten är
underkastad en tvivelaktig teori som bygger på konsensus inom gruppen. För
en utomstående ter sig allt detta som en flykt ner i bunkrarna av fanatiska
anhängare till en extrem kult som gör sig redo att dö som martyrer i en sista självrättfärdig
paroxysm.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar