Döden i långbänk

Följande text har sammanställts och publicerats av The Carbon Sense Coalition i USA. Skeppsgossen tycker att den väl speglar hur dagens miljögalningar resonerar och sätter ljuset på deras försök att bromsa alla tekniska framsteg. Jag har gjort vissa förkortningar och strukit en del av de punkter som direkt berör amerikanska förhållanden. 

Det var en gång när vi kände stolthet över det som byggare, tillverkare och innovatörer uträttade. Ute på landsbygden gladdes man över en telefonlinje, en traktor, en asfalterad väg eller anslutning till elnätet. Ett oljefynd eller upptäckten av en guldåder gav rubriker i pressen, och människor välkomnade nya företag, nya järnvägslinjer och nya upptäckter. Vetenskap och ingenjörskonst hölls högt och människor kunde njuta av dess frukter och få mer fritid och möjlighet att ägna sig åt sina intressen.

Sen kom en grön orm in i Edens lustgård.

Många av dem som var medlemmar i de ursprungliga miljöorganisationerna ersattes av politiska extremister som kände sig vilsna när Kamratsamhällena brakade ihop och Kina blev en viktig spelare inom världshandeln.

De nya miljöfanatikerna var i huvudsak intresserade av att skicka ut larmsignaler och på så sätt kunna etablera en universell agenda för kontroll av produktion, distribution och pengaflöden - en ny global utopi styrd av icke folkvalda men allvetande personer av samma sort som de själva.

Ett välkänt exempel på en sådan person är Michail Gorbatjov. Hollywood ställde också upp med både råd och dåd, liksom statsstyrda media och byråkrater.

De gamla röda blev de nya gröna.

De nya gröna utnyttjade alla plausibla skräckscenarior för att vinna anhängare - oljebrist, surt regn, ozonhål, global avkylning, arter hotade av utrotning, brist på livsmedel, hot mot Stora barriärrevet, global uppvärmning eller extremväder som krävde globala kontrollinsatser och internationella skatter som begränsade mänskliga aktiviteter. Varje sådant område födde nya skaror av aktivister.

Men allmänheten har med tiden tröttnat på alla de negativa och människofientliga profetiorna. Därför använder sig profeterna av en ny taktik - att dra döden i långbänk och på så sätt skjuta upp och på sikt avliva alla projekt som inte passar deras agenda.

“Vi är inte emot all utveckling, men vi vill försäkra oss om att alla miljöaspekter är genomlysta innan nya projekt godkänns."

Det är en omskrivning för att man vill döda projekt med hjälp av kostsamma regleringar, utredningar och förseningar. Tekniken används för att ta kontroll över byråkratiska institutioner och få dem att fortlöpande utfärda rader av nya bestämmelser. Ett exempel är den föreslagna oljeledningen från Kanada till den amerikanska gulfkusten - som det tagit amerikaska myndigheter och de gröna förståsigpåarna nio år att utreda.

Nu har kanadensarna förlorat tålamodet och godkänt en annan dragning av ledningen till landets västkust, varifrån oljan kan skeppas till Asien i stället. I Europa är det inte bättre. Skiffergasutvinningen i England har fördröjts i sju långa år och i Frankrike är all sådan prospektering förbjuden.

Det är sannerligen inte att undra på att Indien nyligen anklagade Greenpeace och andra "uppskjutare" för att utgöra ett hot mot den nationella ekonomiska säkerheten. 

Skeppsgossen vet inte vad för sorts svensk regering som i likhet med den i Australien skulle avskaffa koldioxidskatten. Men så länge vänstern och miljöpartiet har minsta inflytande på politiken kommer definitivt inget att hända, den saken är säker.