Brittisk vindkraft "en styggelse"

Så här tänker man sig att det kommer att se ut kring Bristol Channel med 220 m höga vindsnurror. Frågan är dock om det kan beta några kor under dem med tanke på infraljudet från propellrarna som orsakade att korna kastade sina kalvar i Altamont Pass i Kalifornien.

Enligt färska uppgifter kommer endast 1,9 procent av världens samlade elproduktion från vindkraft. Detta trots att vindkraften förstör landskapet, tvingar människor från deras hem, skövlar skogen, skapar arbetslöshet, dödar fåglar, fladdermöss och insekter, förgiftar sjöar i Inre Mongoliet med utsläpp från framställningen av neodym som i stor mängd ingår i varje aggregat och tusen andra ting. Om vindkraften fungerar borde den ha bevisat det nu.


Så skriver den brittiske journalisten Matt Ridley i ett kraftfullt inlägg i The Spectator. En ljusning ser han dock i att den brittiska regeringen nu börjar komma till insikt om detta fiasko. De tre ledande vindkraftföretagen Mitsubishi, Gamesa och Siemens har börjat dra öronen åt sig vad gäller nya vindfarmer till havs och danska Vestas kräver försäkringar från regeringen att den tänker fortsätta med vindkraftssatsningarna innan de bygger sin planerade fabrik i Kent.

När vindfarmerna hamnar i havet slipper man se dem, men det innebär också att skattebetalarnas kostnader fördubblas. Enligt marina experter är det i det närmaste omöjligt att få vindkraftverken att fungera i Nordsjön under en 25-årsperiod. Reparationskostnaderna kommer att bli skyhöga. Redan nu har detta uppmärksammats för de turbiner som finns utanför Kent, Danmark och Doggers Bank.

I Storbritannien svarar vindkraften för 0,6 procent av den totala energiproduktionen. Det innebär att de fossilbaserade kraftverken som svarar för reglerkraften måste användas flitigt, varför den reella minskningen av koldioxidutsläppen kan beräknas till någon procent eller ännu mindre.

Nu ska vi inte tro att politikerna gör en tvärvändning när det gäller satsningen på vindkraft. Redan är en massa kontrakt påskrivna. Men smekmånaden borde vara över och man kan undra över att den varat så länge som den gjort, med tanke på den miljö- och kapitalförstöring som satsningen på vindkraft inneburit, inte minst i Sverige.

Ett svar är pengar, menar Matt Ridley. Vindkraften startade en riktig huggsexa. Deltagarna var inte bara tillverkarna, kraftbolagen och markägarna utan i lika hög grad riskkapitalisterna som såg världens chanser att berikas sig. Till och med när det blåste så hårt kring jul och nyår 2011/2012 att vindsnurrorna måste stoppas fick de slantar att stoppa i fickan (300 000 pund enbart i Skottland) och pengarna fortsatte att strömma in när effekten var så hög att nätet överbelastades (totalt 7 miljoner pund under 2011).

Inom vilken annan bransch hittar kapitalisten sådana säkra guldkalvar? Politikerna på riks- och lokal nivå har också en stor del i vindkraftsbubblan i och med att de gått på de blå dunsterna och till varje pris strävat efter att vara med sin tid. Vem vill vara en bakåtsträvare?

Idag finns det runt 3 500 vindsnurror i Storbritannien, säger Matt Ridley. Han tycker att man bör spara några av de allra största som monument över mänsklighetens dårskap. Skeppsgossen är den förste att hålla med honom.