Havens försurning - ett nytt skrämskott från IPCC

Nu är det dags för nästa skrämskott i klimatfrågan: en studie som publicerats i tidskriften Science visar att världshaven aldrig har försurats så snabbt som idag – möjligen med undantag för en värmeperiod för 56 miljoner år sedan. Det leder enligt en annan studie till att korallrevens biologiska mångfald kommer att minska med 40 procent.



Försurningen hänger förstås samman med uppvärmningen och den ökade koldioxidhalten i atmosfären. Enligt IPCC-experterna räcker det med en ökning på 100 miljondelar CO2 och 0,6 grader temperaturhöjning för att korallerna ska försvinna.

Ingen av dessa försurningens olyckskorpar nämner ett ord om att korallerna uppstod under kambrium när CO2-nivåerna var minst 4000 ppm högre än idag och medeltemperaturen 12 grader högre.


Flera fristående experter inom havsforskningen framhåller också att extrema variationer i havens pH-värden är helt naturliga och mycket vanliga. Det kan förekomma kraftig försurning lokalt med värden ända upp till 1430 pH-enheter utan att det marina livet påverkas negativt. Värdena kan dessutom växla från dag till dag. Ingenting visar heller att mänsklig aktivitet har någon inverkan. Alla dessa larmrapporter är enligt dessa forskare inget annat än hysterisk anti-vetenskap i miljörörelsens tjänst.

I Medelhavet gjordes ett experiment där man omplacerade koraller och blötdjur i försurade marina miljöer. Det visade sig att dessa fortsatte att kalcifieras och att de till och med växte fortare när de exponerades för de höga koldioxidnivåer som förutspås bli verklighet inom de kommande 300 åren.

De stora bovarna när det gäller marina ekosystem är överfiskning och nedsmutsning. En långsam och gradvis försurning av haven utgör i jämförelse med dem ett mycket litet hot som inte förtjänar feta rubriker. På sätt och vis hjälper vi faktiskt kalcifierande organismer genom att tillföra CO2, eftersom CO2 utfälls som bikarbonat, vilket marina organismer använder för att bilda skelett och skal.

Dr John T. Everett, som ofta anlitades av IPCC i början på 2000-talet, hade många kloka ord att säga om försurningen i ett utskottsförhör i den amerikanska senaten. Han slog inledningsvis fast att empirisk forskning var att föredra framför datormodeller. ”Om vi lämnar datorskärmarna och studerar historiska fakta, kan vi konstatera att haven och kustområdena har varit både mycket varmare och mycket surare än idag”, sa han.

Det marina livet är nästan lika gammalt som världshaven och har överlevt inte bara mycket höga koldioxidhalter utan också temperaturer som lät polerna grönska innan isen som vi har idag utbredde sig över dem. Minnen av dessa tvära kast ingår med stor sannolikhet i arternas genetiska arv. Insjöarna är exempelvis mycket surare än världshaven (runt 8 pH) men rymmer i stort sett samma livsformer som haven.

Nyligen har det visats att clownfiskyngel tappar förmågan att lukta sig till rovfiskar och att hitta hem vid CO2-nivåer mellan 1000 och 2000 ppm som kan förväntas i framtiden enligt IPCC. Det skulle i värsta fall innebära att alla fiskar som återvänder till sina yngelplatser för att leka inte skulle hitta vägen i framtiden. Men hur är det då med ålarna som simmar till och från Sargassohavet? De har upplevt både kontinentalförskjutningen och perioder med betydligt högre CO2-halter än idag.

”Om någon kunde visa på att det inte funnits varken koraller, musslor, ostron eller skalplankton när jorden hade dubbelt eller tredubbelt så höga CO2-halter som nu, då skulle vi ha anledning att oroa oss”, säger dr Everett.