Alarik Vittfarne: Sagan om Kejsarens Nya Väder

Framtiden för världens alla narrskepp ter sig allt mörkare...

Under mina vida resor har jag träffat mången bemärkt person. En gång samlades människorna omkring en lång, lite kutryggig, rätt ful man, som de uppenbarligen beundrade mycket. Om jag minns rätt hette han Hans Christian. Han förklarade att i vår värld har det märkliga skett att verkligheten blivit dikt, varför man får leta i sagorna efter sanningarna. Sedan berättade han Sagan om Kejsarens Nya Väder ungefär så här:

Det var en gång ett lyckligt land med en godhjärtad kejsare, som alltid månade om sina undersåtars väl, så som hans förfäder hade gjort till tradition i tvåhundra år. Han omgav sig med de yppersta förståsigpåare, som alltid hade goda råd att ge. De var så måna om undersåtarnas väl att dessa inte alltid förstod hur bra de hade fått det.

En dag berättade ryktet att jorden kunde gå under. Kejsaren utnämnde en av sina mest förmätna förståsigpåare till att undersöka detta, Adalbert den Enögde. Det kunde ju vara viktigt. Adalbert reste vida omkring och fann lärde män i flera höga hus, som alla försäkrade att jorden skulle drabbas av förfärliga katastrofer, om inte kraftfulla åtgärder omedelbart sattes in. Kraftfullast av dem var den unge Mandelmann med Klubban, som slog in argument efter argument med sin långa hockeyklubba.

Adalbert engagerade Mandelmann och kom tillbaka till Kejsaren med ett klart besked: Alla termometrar i hela riket och länderna runt omkring visade att vädret blivit varmare under många år. Det skulle säkert leda till hemska katastrofer med torka, smältande polarisar, stigande hav och jätteorkaner. Det måste bero på undersåtarnas syndfulla leverne och skulle fortsätta, om inte omedelbara åtgärder vidtogs, sade de. Undersåtarna måste späkas och svältas.

Nu var Kejsaren en godhjärtad man, som ville sina undersåtar väl, så han frågade efter tydligare tecken. Hur skall det gå i framtiden? De båda förklarade att det kan man räkna ut, men då måste de få mycket pengar för stora dyra räknemaskiner och tusen räknenissar, som får arbeta i sju år med att räkna ut vädret i framtiden. Kejsaren våndades men insåg att det handlade om nationens överlevnad och grävde djupt i kassavalvet efter allt guld som behövdes.

Efter sju år kom Adalbert och Mandelmann tillbaka med en lång lista på uträkningar som visade att det skulle bli ännu värre än de trott förut. Kejsaren våndades i sju dagar och sju nätter. För att förströ sig lekte han med sin lille son Wattismar, hertig av Höga Bergen. Den lille frågade hur det kom sig att termometern utanför sommarslottet alltid visade lägre temperatur än den som satt invid stora slottet i huvudstaden. För att få klarhet i detta sände  Kejsaren sin förtrogne väpnare Dummerjöns Jönsson att koontrollera landets alla termometrar.

Jöns, som inte begrep hur viktigt det var att inte förvilla folket, så att det skulle tveka inför späkningarna, kom tillbaka och berättade att alla termometrar ute i landet visade lägre temperatur än de som stod mellan stora varma hus inne i staden. Ute på bygden hade han hört om Fantasifulle Fänriken, som hävdade att vädret inte alls berodde på späkningarna utan på solen och underliga kosmiska strålar.

Kejsaren kallade till sig Adalbert och Mandelmann och bad om en förklaring. Jo, Fänriken var bara en enda fantasifull och naiv drömmare med helt ansvarslösa spekulationer. De, å andra sidan, Adalbert och Mandelmann alltså, förlitade sig på sina tusen räknenissar med omsorgsfullt framräknade siffror. När Kejsaren undrade hur deras alla termometrar mätte vädret, förklarade de sig villiga att göra nya uträkningar. Men det skulle förstås kräva ännu större räknemaskiner och tusen nya räknenissar. Sedan ville de skaffa nya fenomenala apparater, som ständigt skulle flyga runt jorden och göra mätningar.

Kejsaren väntade i sju år. Då hade Adalbert blivit gammal och efterträtts av Pajasen Pankis, som tillsammans med Mandelmann med Klubban visade ännu större beräkningar än förra gången. De hade för all del sett att många termometrar stod mycket nära stora hus, så uppvärmningen hade nog inte varit fullt så stor som de trott. Men beräkningarna visade att uppvärmningen skulle bli långt värre än de trott förut, eftersom kejsaren ju inte ännu hade beslutat om de stora späkningarna av folket. Och nu hade de dessa flygande apparater, som mätte havets nivå med en aldrig tidigare möjlig noggrannhet. De visade att havet hade stigit oroväckande och att höjningen gick allt fortare för varje år. Nu var det verkligt kritiskt med späkningarna.

Kejsaren tvekade. Han hade ju inte märkt att det blivit varmare. Men för säkerhets skull grävde han ännu djupare i kassavalvet och Pankis kunde köpa ännu större räknemaskiner och anställa tretusen nya räknenissar.

För säkerhets skull tillsatte han också en särskild minister, Lena Envis, som skulle planera för Kejsarens Nya Väder. Med stor energi satte hon igång att bygga skrämmande väderkvarnar och började införa noggranna bestämmelser om späkningarna. Hon sände trumpetare runt hela landet, som annonserade införandet av Kejsarens Nya Väder, så att folket skulle bli glada åt väderkvarnarna och späkningarna. Men Kejsaren var tveksam till att låta henne få igenom allt hon ville. Om sju år skulle förhoppningsvis ännu bättre förutsägelser vara framräknade.

Men under de sju åren gick det inte som det skulle enligt beräkningarna. Det visade sig att ingen uppvärmning kunnat noteras på sjutton år. Och det visade sig att de fenomenala apparaterna som flög runt jorden på 200 mils höjd, visserligen mätte havens nivå med noggrannheten av en tiondels millimeter, men man kunde inte vara säker på att man mätte deras höjd så noga och inte heller att de 200 milen blev lika precisa. Så därför kontrollerade räknenissarna siffrorna, och när siffrorna verkade felaktiga ”kalibrerade man om” mätningarna efter vad man trodde var riktigt. Siffrorna visade alltså egentligen vad räknenissarna trodde var rätt, inte hur högt havet verkligen stigit.

Nu hade Wattismar blivit stor, så Kejsaren bad honom att kontrollera vad man kunde se själv av havets stigning i mätglasen vid hamnarna. Han konstaterade snart att ingen stigning alls kunde ses där.

Så kom dagen för det allra största mötet, som Pajasen Pankis sammankallade hos Kejsaren och Lena Envis. Inte mindre än 110 andra furstar kom dit. Pankis förklarade att visserligen hade alla de gamla beräkningarna varit fel. Men nu hade man haft fler räknenissar än någonsin, inte mindre än 5.000 stycken, som räknade i större maskiner än någonsin tidigare, så nu hade man mycket fler siffror än förut . Med sin djupaste instinkt som bondfångare log Pankis brett och tog i med kraftig röst, mera tvärsäkert än förr, och förklarade att säkerheten i siffrorna kunde höjas från 90 % till minst 95 %, så att man kunde använda dem för hundra år framåt i tiden. Och det var tydligt att framtiden skulle bli ännu värre än man någonsin trott förut. Katastroferna skulle fortsätta i tusen år, om inte späkningarna blev tillräckligt kännbara.

Lena Envis log mot sin idol och försäkrade för folket att nu skulle Kejsarens Nya Väder införas snabbt och allt folket skulle få en trygg framtid med ännu fler väderkvarnar och regelbunden späkning. Alla 110 furstarna hurrade, för nu hade de fått de bästa skäl att ta in mycket mera skatter från folket. Hovnarrarna jublade, för nu skulle de få mycket mera skattepengar att sköta om på bästa och mest lönsamma sätt. Murvlarna fnittrade av förtjusning, för nu skulle de få omätliga katastrofer att locka läsare med. Och bland undersåtarna utmärkte sig alla som ville visa sin godhet och omtanke om planeten genom att högt och ljudligt begära att Envis skulle genomföra planerna snabbare och mera kraftfullt än hon själv hade tänkt.

Alla verkade mycket glada över Pankis besked. Men Wattismar hade själv sett att mätningarna var alldeles uppåt väggarna och beräkningarna värdelösa. Det berättade också många undersåtar, som han talade med. I smyg träffade han Fantasifulle Fänriken, som förklarade att solen aviserade kallare tider. Han började tro mera på Fänriken och solen än på Pankis och Envis.

Han visste ju också att det snart skulle vara han som var Kejsare.  .  .

 

En gammal kejsare?