Klimatrörelsens självmordsbombare

Man kan manifestera sitt klimatengagemang på många sätt. En del går med i miljöpartiet, Greenpeace eller någon annan församling där predikanterna svamlar om jordens förestående undergång ifall vi inte slutar äta kött, köra bil eller använda effektiva dammsugare. Sen finns det enstöringar också som med livet som insats försöker övertyga oss klentrogna om att undergången är nära ifall vi inte gör bot och bättring. Med andra ord, en sorts miljörörelsens självmordsbombare.

En sådan knäppgök heter Joseph Boutilier och har använt sommaren till att cykla enhjuling genom södra Kanada för att göra människor medvetna om den globala uppvärmningen som enligt hans egen utsago är “skrämmande hemsk”. Lite otur har han dock haft, eftersom den gångna vintern, våren och sommaren varit en av de kallaste i landet. Men sådana fakta kan förstås inte övertyga en troende som Joseph. För antingen vädret är ovanligt kallt eller ovanligt varmt, antingen det är ovanligt nederbördsrikt eller ovanligt torrt så beror det på den globala uppvärmningen. Om du inte tror på Skeppsgossen kan du väl alltid fråga Gustav Fridolin.

En annan av klimatrörelsens självmordsbombare heter Alex Bellini. Han är en professionell äventyrare som också vill rikta världens uppmärksamhet på nödvändigheten av kraftfulla klimatåtgärder. Det tänker han göra genom att leva ensam på ett smältande isberg utanför Grönland i ett helt år.

För tillfället söker han efter ett passande isberg som han tänker flytta ut på någon gång nästa vår. Han ska bo i en räddningskapsel av den typ som används på oljeriggarna och leva på 300 kg torrfoder. När isberget smält ner åker han kana i kapseln ut i havet och hoppas att något fartyg fiskar upp honom. Elektricitet tänker han själv åstadkomma med hjälp av ett slags roddmaskin kopplad till en generator.

”Syftet är att vetenskapligt undersöka hur ett isbergs livscykel ser ut. Jag vill bevisa hur mycket fortare isberg smälter idag än för några årtionden sedan. Det finns också ett slags symbolik i detta: en ensam människa som flyter omkring på ett isberg kan ju ses som en symbol för hela mänsklighetens situation på en planet som hotas av katastrof.”  

Skeppsgossen kan åtminstone till en del hålla med Alex Bellini. Som mönstrad ombord på Narrskeppet inser man att en förlisning skulle leda till ett sammanbrott för resterna av det vi kallar civilisation och utveckling. I dess ställe skulle vi snart tvingas återvända till den stenålder som de gröna narrarna ser som sitt ideal – och det vore ta mig tusan bra mycket värre än att flyta omkring på ett isberg i en räddningskapsel.