Don Quijote behövs

Ända sedan 2009 har Skeppsgossen likt en sentida Don Quijote kämpat mot de moderna väderkvarnar som kallas vindkraftverk och påstås ge oss elektricitet utan förhatliga och för hela mänskligheten farliga utsläpp av växthusgaser. "Älska vind!" och "Vinden är gratis" är några av de infantila paroller som vindkraftsprofitörerna tutat i oss. Inte utan framgång heller, för åtminstone till att börja med var det många svenskar som trodde på sagorna och till och med tyckte att ett vindkraftverk var en prydnad i landskapet. Värre var dock att de fick medhåll av organisationer som påstår sig slå vakt om den svenska naturen.

Men så blev de roterande prydnaderna i jordbruks- och skogslandskap fler och fler, med hjälp av skattemedel som i sådana här sammanhang kallas "subventioner" för att vilseleda dem som ofrivilligt får stå för fiolerna. En och annan närboende - varmed menas personer som har sitt hem en halvmil eller en mil bort från vindsnurran - började klaga över det ständiga brummandet och de irriterande ljusreflexerna från propellerbladen.

Då ryckte forskare med de rätta åsikterna fram till vindkraftsprofitörernas försvar. De påstod att det mest är motståndare till vindkraft som drabbas av sömnstörningar, huvudvärk och yrsel. När folk väl vant sig både vid anblicken och vid infraljudet skulle alla sådana besvär försvinna av sig själva. Naturvårdsverket konstaterade också att det saknas belägg för att vindkraftverk genererar högre infraljudsnivåer än många andra i samhället vanliga ljudkällor eller att vindkraftsljud är hälsoskadligt. Lyss till det vindkraftverk som gör dig illamående och var nöjd.

Sedan började det talas om att vindkraftverken slaktade allt från fåglar till fladdermöss och insekter. Hastigt och lustigt plockade vindkraftens vänner fram en undersökning från 2005, gjord i Norge. I den framgick det att det visserligen hände att en och annan fridlyst havsörn fick vingarna avklippta, men antalet dödade fåglar var så litet att det inte kunde jämföras med alla de tusentals som krockade med husfasader och bilar.

Notera att detta gällde för våra nordiska länder. I exempelvis USA räknade man till ansenliga mängder slaktade rovfåglar på marken runt vindkraftverken och detsamma gällde i Spanien. Men svenska ornitologer brydde sig inte ens om att göra en opartisk inventering av kadavren utan litade på att våra fåglar hade förstånd nog att inte närma sig vassa propellerblad som snurrar med en hastighet på 300 km/h i spetsarna.

I Skåne och andra delar av södra Sverige skedde utbyggnaden i stort utan protester, och det var egentligen bara försvarsmakten som begränsade den med hänsyn till flyget. Men i Norrland började samerna knota när det ena vindkraftverket efter det andra restes intill deras betesmarker. Folket i skogstrakterna vaknade också när tjogtals vindkraftverk en dag styckade utsikten över vackra skogklädda åsar och förvandlade deras livsmiljö till vad som med rätta kan betecknas som ett "industrilandskap".

Ungefär där befinner vi oss nu. Särskilt i Norrland samlas människor och försöker stoppa vidare utbyggnad. Nu har också bullerproblemet tagits upp på agendan igen. Charlotte Unger, vd för Svensk Vindenergi, har avfärdat påståendena om att infraljud skulle vara skadligt för människor eftersom det inte är bevisat i några undersökningar. Hon har fått svar på tal av bland andra distriktsläkaren Eje Åhlander i Kälarne: ”Slutsatsen blir som alla andra gånger tidigare att det finns mycket evidens om medicinska skador och fortfarande avsaknad av kunskaper om hur man ska komma till rätta med dem. Den enda rimliga åtgärden att införa ett moratorium i vindkraftutbyggnaden tills kunskapsläget är bättre och visar om fortsatt utbyggnad är möjlig och hur den i så fall ska se ut.”

Fast den viktigaste frågan borde ändå vara: Gör alla dessa propellrar som sakta och mullrande vrider sig i vinden (när de inte står stilla) någon nytta? Bidrar de till vårt lands energiförsörjning?

Svaret på den sista frågan är lätt att hitta. Enligt officiell statistik från Svensk Energi bidrar vindkraften med ca 12 procent av vår elanvändning. Beakta då att för att åstadkomma dessa 12 procent behövdes det totalt 3 270 vindkraftverk (alla siffror från 2015). Hur många vindkraftverk det skulle behövas för att täcka t.ex. 30 procent av vårt elbehov får du själv räkna ut. Klart är i alla fall att då skulle man inte se skogen för alla vindsnurror.

Bakom utbyggnaden av vindkraft finns inget uttalat behov, allra minst i vårt land med dess effektiva vattenkraft. Skeppsgossen hade velat tillägga kärnkraft, men denna håller som bekant på att skrotas genom vansinniga politiska beslut. Och det är just politiska beslut som lett till att vi och många andra länder går mot vad som kallas "energifattigdom". När traditionella kraftverk - antingen de drivs av kol, naturgas eller kärnenergi - har förklarats icke önskvärda av miljörörelsen ska de enligt samma rörelse ersättas med grön och förnybar energi i form av sol- och vindkraft. Efter mer än ett par decennier står det klart att vindkraften aldrig kan ge mer än ett marginellt energitillskott och att den alltid måste kompletteras med reservkraft från andra energislag eftersom vindkraften är intermittent och det inte finns några möjligheter att lagra den el som stundvis produceras.    

Men lögnerna om den förnybara energins välsignelser fortsätter att spridas av dem som skär guld i sol och vind, medan gemene man får stå för en allt dyrare elnota. Övergången till grön energi har ju framför allt i Tyskland och England lett till så stora elprishöjningar att många inte har råd att betala räkningarna på vintern och tvingas frysa i sina bostäder, ibland till och med ihjäl. Dit har vi ännu inte kommit i Sverige och Skeppsgossen tycker sig nu se något av ett tillnyktrande bland människorna ute i landet när de inser att vindkraften bara för med sig ett förfulat landskap och ohälsa.

Don Quijote behövs.