Kan Galápagos klara sin energiförsörjning med förnybart?

Galápagos-öarna är en kronjuvel bland jordens ekologiska skatter, berömda för i första hand sina sköldpaddor, jätteödlor och Darwinfinkar. Men det bor människor också på öarna och fram till 2007 fick de sin elektricitet från dieselgeneratorer.  Det året stod tre 50 meter höga vindkraftverk och två solcellsanläggningar på plats på San Cristóbal, som är den näst största ön till yta och befolkning. Där finns också såväl hamn som flygplats.

I motsats till vad som är fallet med El Hierro i Kanarieöarna - som Skeppsgossen berättade om nyligen - har projektet fallit väl ut. Enligt en utvärdering som gjorts av Global Sustainable Electricity Partnership har anläggningarna producerat i medeltal 30 procent av öns elbehov. Därmed har man sluppit utsläpp motsvarande 21 000 ton koldioxid och “sparat in” 8,7 miljoner liter dieselolja.

Men smakar det så kostar det. Anläggningen har kostat 10 miljoner dollar. Dieselpriset vid pump i Ecuador är ca 0,29 dollar per gallon och omräknat till gallons uppgår besparingen under de nio åren till den inte speciellt imponerande summan 667 000 dollar…

Uppmuntrade av framgången planerar nu det lokala elbolaget att köra ”förnybart” även på de andra bebodda öarna, vars befolkning idag uppgår till 30 000 personer och förväntas öka. Därtill kommer de över 200 000 turister som besöker ögruppen varje år och som naturligtvis vill ha tillgång till moderna bekvämligheter som elektrisk belysning, kylskåp etc. under vistelsen. 

Den minnesgode läsaren erinrar sig kanske att en tanker med diesel till generatorerna gick på grund år 2001 och läckte 570 000 liter olja, en olycka som fick myndigheterna att tänka om. Men inte ens på Galápagos-öarna räcker vind- och solkraft till mer än 30 procent av förbrukningen, så dieselgeneratorerna får allt vara kvar länge för att stabilisera leveranserna. Och trots allt gör de mindre väsen av sig i denna känsliga omgivning än bullrande vindsnurror och fält med solpaneler.     

 

Petrell som klarar vindkraftverken

Ur naturskyddssynpunkt har projektet varit lyckosamt. De lågvarviga vindkraftverken står på en kulle långt från de fridlysta petrellernas boplatser där det inte heller finns så stora bestånd av den likaledes fridlysta växten miconia. Kraftledningen från vindkraftverken har man varit förutseende nog att gräva ned på en sträcka av tre kilometer för att inte hindra petrellernas flygvägar mellan boplatser och hav. Enligt rapporten har ingen petrell skadats eller dödats av kraftverkens propellrar under de åtta åren, vilket låter ganska otroligt med tanke på den förskräckande statistiken från andra vindkraftsparker.