Tankar till havs

Nu ligger Narrskeppet för ankar, havet är kav lugnt och morgonhimlen bådar vackert sommarväder. Skeppsgossen sitter i sin korg högt uppe i masten och filosoferar.

Det är svårt att tänka sig att detta hav, som breder ut sig så långt ögat når, av många narrar fortfarande ses som ett hot mot vår värld. Barack Obama sa till exempel nyligen på ett tredagarsmöte vid Stanforduniversitet, som lockat 1200 entreprenörer och investerare från 170 nationer, att om Indien och Afrika väljer samma väg att producera nödvändig energi som västerlandet gjort, så kommer hela planeten att läggas under vatten.

Obama talar som så många gånger tidigare mot bättre vetande.

Tidvattenmätare som varit i bruk ända sedan 1890-talet visar att världshaven stigit med 1,48 mm om året. Det stämmer bra med värdet på de ännu mer exakta mätningar som gjorts runt Australien sedan 1990-talet och anger en höjning på mindre än 2 mm. Sedan 1993 mäter också satelliter havsnivåhöjningen och rapporterar värdet 3,2 mm – en skillnad som ingen forskare kunnat förklara. Hur som helst är det en politisk skröna  att vi alla löper risk att drunkna någon gång i framtiden.    

Med undantag för sådana ovetenskapliga politiska uttalanden har Skeppsgossen noterat att luften har börjat gå ur den så kallade klimatfrågan. Larmrapporterna i media blir allt färre och intresset hos såväl politiker som allmänhet tycks ha minskat. Svenska politiker nöjer sig numera med att nämna klimatförändringarna i en bisats, ungefär som "javisst ja, bäst att visa att man bryr sig om framtiden…"

Undantaget är förstås Annie Lööf som i Almedalen än en gång bevisade sin oförmåga att ta till sig fakta och hoppades kunna axla Åsa Romsons fallna miljömantel för att bättra på opinionssiffrorna. Annie Lööf påstod att ”Grönland kommer att förloras, slukas av havet när vattenytan stiger. Korallreven raderas. Arktis sommaristäcke vara ett minne blott. ”

Det där med att Grönland skulle ”slukas av havet” var så ovetenskapligt att till och med vårt kära Public Service reagerade, skriver Lena Krantz på www.klimatupplysningen.se och tillägger: Det finns alltså någon slags gräns för klimatalarmism även i TV-huset.

Redan vid klimatfiaskot i Köpenhamn märktes att intresset för klimatförändringarna började avta. Sedan kom avslöjandena om förfalskade temperaturdata och både IPCC och Nasa stod där nakna som H.C. Andersens kejsare.  Den stora temperaturpausen som snart varat i ett par decennier har förstås också hjälpt till.

Denna tillnyktring har dock inte fört så mycket gott med sig som man kan tro. Fortfarande gapas det om utsläppsrätter. En hel industri lever nu på att hålla CO2-halten i atmosfären nere och då och då påminns vi om ”2-gradersmålet” som FN beslutat om och som ingen tror på. Fortfarande säljs bilar med låga CO2-utsläpp som argument. Fortfarande investeras miljarder i meningslös ”förnybar” energi. Och fortfarande sitter mannen som startade den vansinniga väckelsen, superskurken Al Gore på sin guldtron och myser i stället för att som han rätteligen borde göra försmäkta i en mörk fängelsehåla.

En stilla undran i sammanhanget: Varför har ingen på allvar ifrågasatt Al Gores motiv? Trodde miljoner och åter miljoner människor att han fått någon sorts vision om att jorden var i fara och att just han var kallad att rädda mänskligheten från undergång?   

Vare hur som helst med detta, nu verkar det ändå som att fler och fler tänkande människor kommit till insikt om att pratet om den globala uppvärmningen saknar all vetenskaplig grund. Vetenskapen kan aldrig förutse framtiden. Däremot kan vetenskapen göra förutsägelser som är grundade på kända regelbundenheter i naturen (planeternas banor etc.). Vad klimatnarrarna förutsäger är den direkta motsatsen – avsteg från kända regelbundenheter i naturen.

Om vi följer regelbundenheterna i naturen är det faktiskt en istid som ligger närmast i tiden. Men när den kommer är vi lyckligen okunniga om.