Och så var det det här med elbilar

Det är bara i Norge man köper elbilar. Och anledningen till det är förstås att dessa är kraftigt subventionerade, till en del ironiskt nog med pengar från den berömda oljefonden. Utan sådana subventioner är det få som vill ha dem. Under 2015 köpte amerikanerna bara 102 600 elbilar, en minskning med 17 procent (siffror från Autodata). Nissan Leaf tappade 43 procent och hybriden Chevrolet Volt 18 procent.

Det är väl inte så konstigt, tycker Skeppsgossen. De är dyra även med subventioner och helt värdelösa utanför tätorterna. Dessutom är de, enligt oraklet Bill Gates, ytterligt ohälsosamma och miljöfarliga. Bland annat därför att de belastar elnätet ännu mer, något som åtminstone i många länder innebär att utsläppen av växthusgaser ökar i och med ökad användning av fossila bränslen i kraftverken.

Någon har liknat elbilen vid en neonskylt med texten: “Jag är en komplett idiot”. Det tyckte nog också ägaren till miljon-Teslan som började brinna vid laddningen någonstans i Norge.

I många länder – givetvis med undantag för föregångslandet Sverige – gläds bilisterna åt stadigt sjunkande bensinpriser. I USA köper amerikanerna därför återigen stora bilar som suvar och pickuper, alltså just den typ av bilar som får miljöpartisterna i vårt land att se rött. Här ska det vara pyttesmått och bensinsnålt. Och med beskattning och skatt på skatten håller man bensinpriset uppe när andra länder sänker det! En del av de pengar svenska staten får in på drivmedelsskatterna går till uppsättning av laddstolpar ute i kommunerna!

I Storbritannien är situationen ungefär likadan när det kommer till elbilar. Elake bloggaren James Delingpole (läs honom på http://www.breitbart.com) slår huvudet på spiken när han säger att han nu tänker satsa på en begagnad Land-Rover Defender som ersättning för den lilla diesel-Skodan:

”Om du liksom jag bor ute på landet och behöver komma hem från stormarknaden fort innan mjölken surnar, är det viktigt att bilen inte blir en skrothög ifall du krockar med en muntjac-hjort eller ett gäng rumäner som lastar på kyrktaket eller en Prius-förare som tvärbromsar för att rädda en kull tuberkelsjuka grävlingar… Det här är vad Gud försöker säga oss med sjunkande oljepriser: a) Han avskyr Mellanöstern och alla som bor där (utom israelerna förstås, för de är ju det utvalda folket) och b) att Han är dödstrött på alla hjärtnupna godhetsapostlar som är stolta över sina tunnplåtade eko-bilar och att Han önskar livet ur dem.”

Kanske är det inte det Gud menar, summerar James Delingpole, men det är i alla fall var de fria marknadskrafterna predikar. Tack vare dem kan vi ännu så länge bestämma vad vi vill köpa och inte köpa, men med personer som Åsa Romson bland de styrande i Sverige och Obama i USA gör miljöfascisterna allt för att styra oss i våra inköp. Obama sa till exempel 2011 att det skulle finnas en miljon elbilar på landets vägar 2015. Det fanns knappt hälften.

James Delingpole igen: “Tänk om alla dessa propagandaåtgärder för en övergång till elbilar grundade sig på en helt galen idé om att oljan håller på att ta slut och att vi behövde reducera koldioxidutsläppen för att hejda en katastrofal global uppvärmning… Gissa om vi i så fall skulle känna oss äckligt rebelliska.”

Fanatiker lyssnar inte på fakta

En av de skarpaste kritikerna av FN:s klimatpanel och dess entourage är Donna Laframboise (www.nofrakkingconsensus.com). Hon deltog vid det nu redan glömda klimatmötet i Warszawa och lyssnade bland annat till ett anförande av FN-chefen Ban Ki-moon i vilket han erkände att FN haft ett stort problem med alla klimatskeptiker för bara några år sedan, men att den senaste IPCC-rapporten inte kan ifrågasättas.

Ban-Ki-moon fortsatte med konstaterandet att det är vetenskapligt bevisat att klimatförändringen är mänsklighetens fel. ”När FN-ledarna kommer samman är det vad de säger till varandra”, skriver Donna Laframboise. ”Detta är tydligen vad de tror… att det genompolitiserade IPCC är kapabelt att skilja vetenskapliga fakta från fiktion. Dessutom inbillar de sig att ett FN-dokument har makt att tysta alla kritiker, att undanröja alla tvivel.”

Som alla andra har de rätt att tro vad de vill, hur idiotiskt det än är. Problemet är bara att de försöker pracka på hela världen sina läror.

Vid ett annat anförande pratade Ban Ki-moon pengar. ”Dagens satsningar är otillräckliga.”

Javisst, det är ju våra pengar han vill åt för att finansiera sitt korståg. ”Det är egentligen otroligt”, konstaterar Donna Laframboise och använder epitet som ”oanständigt” och ”anti-demokratiskt”.

Hon avslutar artikeln med ett Churchill-citat: “En fanatiker är en person som inte kan ändra uppfattning och inte vill byta ämne.” Det är en bra beskrivning av dem som styr och ställer i FN.

Lika läsvärd som Donna Laframboise finner Skeppsgossen brittiske skribenten James Delingpole vara (www.jamesdelingpole.com). Han har refererat till en rapport från Global Warming Policy Foundation into extreme weather events  som vederlägger alla påståenden om att vi skulle uppleva en ökning av antalet extrema väderhändelser. Det finns massor av belägg för att extremväder och super-stormar som det heter idag har inträffat i alla tider. Ett nyare exempel är den tropiska cyklon som slog till mot Bangladesh i november 1970 och tog 250 000 människors liv. Orkanen Camille drog in över Mexikanska golfen 1969 och krävde 250 dödsoffer. Etcetera.

”Ingen av dessa väderhändelser skylldes på AGW eftersom denna gren av kvasivetenskapen lyckligtvis inte var uppfunnen då.” Delingpole rekommenderar alla troende att ställa sig frågan om de föredrar att grunda sina åsikter på fakta eller på “magkänsla” eller på vad han/hon hört på BBC.

I likhet med Skeppsgossen tycker han att det är deprimerande att så många fortfarande väljer det senare alternativet. Men, säger han, vi lever ju också i en ovanligt galen och förvirrad tidsålder.

Alarik Vittfarne: Miljörörelsens vattenmeloner, gröna utanpå, men röda inuti.

Van som jag är att hålla utkik ända till horisonten, fastnade min blick på boken ”Watermelons” av James Delingpole. Han visar hur miljöengagemanget hos de ledande aktörerna oftast är en förklädnad för socialistiska, totalitära idéer. Då Sovjets fall gjorde kommunismen omöjlig, bytte många färg från rött till grönt.

James Delingpole *1965 medverkade länge i The Telegraph, en av Englands ledande tidningar. Han skrev om inkompetens, fusk, vilseledning och rent bedrägeri bland klimatforskarna, vilket gjorde mig intresserad av boken. Men ledningen för tidningen räknade in sig bland narrarna och förvisade Delingpole från spalterna till en blogg, som sedan dess fått många läsare.

Med en skeppsbrutens envishet har han grävt djupt i miljöpolitikens alla fält, särskilt hypotesen om de katastrofala utsläppen av koldioxid: "the Catastrophic Anthropogenic Global Warming" (CAGW). Han torde nu ha ett av världens mest kompletta underlag om klimatforskarnas förljugenhet.

År 2009 och 2011 läckte ett stort antal avslöjande mejl och dokument ut från ledande institutioner, främst East Anglia University, Climategate I och II:

-        Data har manipulerats, harmoniserats, justerats och standardiserats bl.a. genom att temperaturer från direkta mätningar och indirekta via trädens årsringar blandats. De senare påverkas även av andra faktorer än temperaturen.

-        Data som motsäger CAGW har man undanhållit.

-        Bevisen för att medeltiden var varmare än nu är omfattande, men har negligerats. En av de mest prominenta ”klimatforskarna”, Michael Mann, publicerade i en IPCC-rapport ”hockeyklubban”, en graf som visade att temperaturen varit konstant under tusen år fram till 1950-talet och sedan stigit snabbt. ”Lilla istiden” på 1600-talet var alltså inte med. Efter den har det blivit varmare under 200 år innan vi eldade med kol och olja. Det visar att Mann fabulerat och torpederar CAGW-hypotesen.

-        Så sent som den 29/7 i år citeras Mann så här: “Proof is for mathematical theorems and alcoholic beverages. It’s not for science.” Det är delvis en vits eftersom ”proof” dels betyder ”bevis”, och dels är måttet på ölets alkoholhalt, 100 proof betyder 50 %. Det visar hans självgodhet: Hans påståenden skall räcka. Den attityden avslöjades också, då han i fjol kallade sig själv ”Nobelpristagare” med hänvisning till IPCC:s Fredpris.

-        Mest klandervärda är många mejl med intriger för att sabotera kritik. En tidskrift hotades med manusstrejk från hela ”klimatvetenskapen”, vilket förmådde den att avskeda en kritisk medarbetare.

Delingpole är särskilt sarkastisk över de kommissioner som skulle utreda vad som faktiskt hänt, tre olika efter varandra. Deltagarna valdes bland narrar med egna intressen att försvara, vilket gjorde granskningen meningslös. 

Delingpole synar också ”krismånglarna”, de ideella organisationer som växt till globala miljardföretag med tusentals anställda, främst Greenpeace och WWF. De arbetar i ca 100 länder och lever på att skrämma folk: Ju värre katastrofer, desto mera bidrag får de från allmänhet och politiker. För miljöpartierna gäller det antalet röster.

En av dem som grundade Greenpeace 1971, Patrick Moore, skrev i Wall Street Journal: ”Jag märkte att ingen av mina nya styrelsekollegor hade någon vetenskaplig utbildning. De var endera politiska aktivister eller företagare i miljöbranschen. Vetenskaplig objektivitet övergavs för en politisk agenda, varför jag lämnade organisationen 1986.”

Delingpole förklarar: Moore bevittnade den process där den gröna rörelsens ursprungligen idealistiska hippies trängdes ut av fanatiker med främsta intresse att krossa kapitalismen.

WWF hade 2010 omsättningen 4 miljarder kronor. Cheferna i USA och Kanada hade högre löner än respektive nations president. Med smartness erbjöd de sig att ”sköta” 80.000 kvadratkilometer regnskog i Brasilien. Det skulle ge dem utsläppsrätter för 60 miljarder dollar!

En särställning intar Romklubben som bildades 1968 för ledare från politik, akademi och näringsliv av bl.a. David Rockefeller. I en bok 1990 förklaras hur den fann sin målsättning: ”I sökandet efter en ny fiende som kan förena oss människor, kom vi upp med idén att . . . den globala uppvärmningen kan passa precis. . . Demokratin kan inte organisera allt.”

Nyligen utsågs vår EU-parlamentariker Anders Wijkman till en ordförandepost i klubben. Han ingår också i styrelsen för Tällberg Foundation. Tillsammans med dennas grundare, Bo Ekman, skrev han i DN 2010-02-21: ”Lösningen är inte nationell demokrati.”

Båda organisationerna arbetar för ”En Ny Världsordning” som styrs av experter, alltså sådana världsförbättrare som Anders Wijkman. Det betyder diktatur, men de kallar sig demokrater. De tror att vi andra är lättlurade narrar.

Det gäller inte oss som varit ute i riktig blåst.

Alarik Vittfarne

Det hettar till i vindkraftsdebatten II

“Det påstås att det finns människor som tycker att vindsnurror är vackra… det låter lika troligt som att en bonde i det forna Sovjet tyckte att en tysk Tiger-stridsvagn var vacker när den krossade hans mormor.”


Mannen som skrivit detta heter Russell Taylor, välkänd brittisk satiriker och essäist. I en artikel har han analyserat miljövänsterns fascination av vindkraften och jämfört snurrorna med moderna totempålar. Han får medhåll av krönikören James Delingpole i The Telegraph (20 juni) – denne kallar snurrorna ”eko-krucifix” eftersom de i grunden inte alls handlar om energi eller att rädda planeten. ”De kan snarare jämföras med bilderna av svältande isbjörnar på isflak, symboler för den nya globala religionen.”

Så här skriver Taylor bland annat (i fri översättning): “Vindkraftverken tjänar också ett annat av vänsterns syften, liknande de enorma höghus Ceausescu lät bygga mitt ute på landsbygden: de är symboler för makt. De ska påminna människorna på landsbygden om att de också befinner sig i städernas gravitationsfält och att de inte kan motsätta sig stadselitens påbud. Hittills har denna elit betraktat landsbygdsbefolkningen som konservativ, traditionsbunden och frihetsälskande… I miljöliberalernas värld är man antingen en av dem eller också en fiende med en livsstil som måste förstöras. Först förbjöd man rävjakt, sedan förstörde man landskapsbilden. Vad kommer härnäst? Kollektivjordbruk?”

I första delen av trilogin “The Hunger Games” åskådliggör Suzanne Collins spänningarna mellan denna storstadselit som inte bara tror att de är födda att styra utan också vill att vi ska vara tacksamma för det och rebellerna ute i landet som gav sjutton i elitens idiotiska lagar och påfund.

James Delingpole menar att vår motvilja mot vindkraftverk går djupare än insikten om att de är fula, olönsamma och totalt onödiga. Till viss del kan den förklaras av vår hjälplöshet inför odemokratiska och okontrollerbara beslut uppifrån. Ett exempel på detta är enligt honom det anförande som brittiske klimat- och energiministern Ed Davey höll i Bryssel häromdagen.

“Det kommer alltid att finnas personer som drivs av en motvilja mot allt nytt… Trots att vetenskapen erkänner att den globala uppvärmningen tar pauser ibland, så pekar prognoserna i en och samma riktning. Klimatförändringens långsiktiga påverkan på den globala ekonomin kommer att helt överskugga dagens ekonomiska problem, det kan vi vara övertygade om.”

James Delingpole kommenterar uttalandet så här: “Antingen vet Davey att detta skitsnack inte är sant, i vilket fall han ljuger, eller också är han förskräckligt illa påläst… I båda fallen är han totalt olämplig att inneha posten som ansvarig minister för klimat- och energipolitik.” (www.jamesdelingpole.com)

Tillverkarna av vindkraftverk känner sig nu så utsatta av den massiva kritiken att danska Vestas i veckan startar en global kampanj “för att skilja myterna från fakta och öka stödet från allmänheten till de politiska organ som främjar vindkraftssatsningarna”. Kampanjen inleds i Australien där motståndet mot vindkraft är särskilt starkt (och irriterande för Vestas).

Enligt en talesman för vindkraftsindustrin handlar det om att återta initiativet från anti-vindkraftrörelsen och ge allmänheten fakta. Vindkraften beräknas kunna spara upp till 5 miljoner ton CO2-utsläpp varje år i Australien, men satsningarna bromsas av skrämselkampanjer och felaktig information.”

Vice verkställande vd:n i Vestas Morten Albæk tillägger: “Det är viktigt att vi skiljer mellan äkta lokala farhågor och de allt mer professionella anti-vindaktivisterna vilkas strategi går ut på att förvirra och infektera debatten.”

Skeppsgossen önskar naturligtvis Vestas lycka till i detta korståg mot de otrogna som enligt en undersökning bara utgör 11 procent av befolkningen i Australien. Man kan ju fråga sig hur så få kan ställa till så mycken skada för vindkapitalisterna så något lurt är det väl med den här opinionsundersökningen också!

Professor Ingemar Nordin skriver i en kommentar på The Climate Scam (eller Klimatupplysningen som sajten numera heter) att Vestas är en av de största parasiterna på statliga bidrag. ”Land efter land har inte längre råd att skyffla in skattemedel i denna förlorarbransch… Skiffergas pressar ned priserna på fossila bränslen och är förmodligen mindre koldioxidgenererande än vindkraft… Och då går parasiten Vestas ut och tar av silkesvantarna: ’Nänu jäklar, nu skall vi täppa till truten på dessa kritiker som bara kommer med invändningar. Vi vill ha våra bidrag!!!’”

Och precis som Ingemar Nordin tycker Skeppsgossen att om Vestas hade det minsta med substans att komma med, så borde de vara de första att kräva avreglering och indragna subventioner och skatteförmåner.