Det hettar till i vindkraftsdebatten II

“Det påstås att det finns människor som tycker att vindsnurror är vackra… det låter lika troligt som att en bonde i det forna Sovjet tyckte att en tysk Tiger-stridsvagn var vacker när den krossade hans mormor.”


Mannen som skrivit detta heter Russell Taylor, välkänd brittisk satiriker och essäist. I en artikel har han analyserat miljövänsterns fascination av vindkraften och jämfört snurrorna med moderna totempålar. Han får medhåll av krönikören James Delingpole i The Telegraph (20 juni) – denne kallar snurrorna ”eko-krucifix” eftersom de i grunden inte alls handlar om energi eller att rädda planeten. ”De kan snarare jämföras med bilderna av svältande isbjörnar på isflak, symboler för den nya globala religionen.”

Så här skriver Taylor bland annat (i fri översättning): “Vindkraftverken tjänar också ett annat av vänsterns syften, liknande de enorma höghus Ceausescu lät bygga mitt ute på landsbygden: de är symboler för makt. De ska påminna människorna på landsbygden om att de också befinner sig i städernas gravitationsfält och att de inte kan motsätta sig stadselitens påbud. Hittills har denna elit betraktat landsbygdsbefolkningen som konservativ, traditionsbunden och frihetsälskande… I miljöliberalernas värld är man antingen en av dem eller också en fiende med en livsstil som måste förstöras. Först förbjöd man rävjakt, sedan förstörde man landskapsbilden. Vad kommer härnäst? Kollektivjordbruk?”

I första delen av trilogin “The Hunger Games” åskådliggör Suzanne Collins spänningarna mellan denna storstadselit som inte bara tror att de är födda att styra utan också vill att vi ska vara tacksamma för det och rebellerna ute i landet som gav sjutton i elitens idiotiska lagar och påfund.

James Delingpole menar att vår motvilja mot vindkraftverk går djupare än insikten om att de är fula, olönsamma och totalt onödiga. Till viss del kan den förklaras av vår hjälplöshet inför odemokratiska och okontrollerbara beslut uppifrån. Ett exempel på detta är enligt honom det anförande som brittiske klimat- och energiministern Ed Davey höll i Bryssel häromdagen.

“Det kommer alltid att finnas personer som drivs av en motvilja mot allt nytt… Trots att vetenskapen erkänner att den globala uppvärmningen tar pauser ibland, så pekar prognoserna i en och samma riktning. Klimatförändringens långsiktiga påverkan på den globala ekonomin kommer att helt överskugga dagens ekonomiska problem, det kan vi vara övertygade om.”

James Delingpole kommenterar uttalandet så här: “Antingen vet Davey att detta skitsnack inte är sant, i vilket fall han ljuger, eller också är han förskräckligt illa påläst… I båda fallen är han totalt olämplig att inneha posten som ansvarig minister för klimat- och energipolitik.” (www.jamesdelingpole.com)

Tillverkarna av vindkraftverk känner sig nu så utsatta av den massiva kritiken att danska Vestas i veckan startar en global kampanj “för att skilja myterna från fakta och öka stödet från allmänheten till de politiska organ som främjar vindkraftssatsningarna”. Kampanjen inleds i Australien där motståndet mot vindkraft är särskilt starkt (och irriterande för Vestas).

Enligt en talesman för vindkraftsindustrin handlar det om att återta initiativet från anti-vindkraftrörelsen och ge allmänheten fakta. Vindkraften beräknas kunna spara upp till 5 miljoner ton CO2-utsläpp varje år i Australien, men satsningarna bromsas av skrämselkampanjer och felaktig information.”

Vice verkställande vd:n i Vestas Morten Albæk tillägger: “Det är viktigt att vi skiljer mellan äkta lokala farhågor och de allt mer professionella anti-vindaktivisterna vilkas strategi går ut på att förvirra och infektera debatten.”

Skeppsgossen önskar naturligtvis Vestas lycka till i detta korståg mot de otrogna som enligt en undersökning bara utgör 11 procent av befolkningen i Australien. Man kan ju fråga sig hur så få kan ställa till så mycken skada för vindkapitalisterna så något lurt är det väl med den här opinionsundersökningen också!

Professor Ingemar Nordin skriver i en kommentar på The Climate Scam (eller Klimatupplysningen som sajten numera heter) att Vestas är en av de största parasiterna på statliga bidrag. ”Land efter land har inte längre råd att skyffla in skattemedel i denna förlorarbransch… Skiffergas pressar ned priserna på fossila bränslen och är förmodligen mindre koldioxidgenererande än vindkraft… Och då går parasiten Vestas ut och tar av silkesvantarna: ’Nänu jäklar, nu skall vi täppa till truten på dessa kritiker som bara kommer med invändningar. Vi vill ha våra bidrag!!!’”

Och precis som Ingemar Nordin tycker Skeppsgossen att om Vestas hade det minsta med substans att komma med, så borde de vara de första att kräva avreglering och indragna subventioner och skatteförmåner.