En religiös utvikning om 72 jungfrur och Noaks ark i Kentucky

Det finns av förklarliga skäl inga bilder från paradiset
så vi får nöja oss med en klassisk teckning.

Säga vad man vill om Narrskeppet, men här ombord är i alla fall jämlikheten fullt genomförd. Här finns varken jude eller grek, vit eller svart, kvinna eller man, bara idel dårar. 

Skeppsgossen hade tänkt skriva en liten essä om de imamer och shejker som springer runt på övre däck och i tid och otid förkunnar att Allah är större (till och med större än Antje Jackelén som ändå är ärkebiskop i svenska kyrkan) och att det väntar 72 jungfrur i paradiset på den muhammedan som begår jihad och spränger sig själv till hundmat. Just som han satt sig vid datorn kom en ängel och knackade honom på axeln: "Om du tänker racka ned på galna muslimer bör du i jämställdhetens namn skriva något om galna kristna också." 

Jag tror att denna ängel var utsänd av Richard Dawkins, för det är på hans Facebooksidor som jag hittat stoff till denna lilla betraktelse över människans dårskap. 

Muslimska män uppmuntras att betrakta sina jordiska äktenskap som tillfälliga. Den saudiske imamen Muhammad Al-Munajid säger att de 90 fot långa (ca 275 cm) islamiska jungfrurna är att föredra framför muslimska kvinnor. "Medan kvinnorna i den här världen lider dag och natt av menstruation, blödningar 40 dagar efter barnafödseln, vaginala blödningar och andra sjukdomar - är kvinnorna i Paradiset rena, obefläckade, fria från menstruation, fria från avföring, urin, slem, barn". 

Vidare får de inte lämna tälten i likhet med de saudiska kvinnorna. De är "hårlösa" och blir aldrig äldre än "flickor".  Deras hud är så "ljus att den gör en förvirrad" och utgör faktiskt en spegel så att "man kan se sin egen bild i hennes kind". På ett annat ställer heter det att "märgen i benen i deras ben kan ses genom ben och kött". 

Dessa kvinnor utgör alltså islams idealkvinnor. Frånsett deras bisarra egenskaper är islams paradis en fantasiversion av Saudiarabien eller IS där kvinnor inte är något annat än ägodelar. Och de 90 fot långa jungfrurna protesterar aldrig, rymmer aldrig eller begår aldrig självmord. De väntar tysta och lystna på varje jihadist. 

Enligt en annan religiös ledare i Saudiaraben, Muhammed Ali Shanqiti, har varje 90 fot lång jungfru 70 tjänarinnor. Varje muslimsk man som hellre gifter sig med jordiska kvinnor i stället för jihad, kan alltså räkna med att tilldelas 70 jättejungfrur för varje fru. Enligt Muhammed själv ropar en svartögd jungfru ovanifrån "Oh Allahs tjänare, får inte vi del av dig?" så snart mannen betäcker sin hustru.  

Räknar man ihop alla dessa kvinnor blir det 19 604 stycken. Men enligt den palestinske deputeraden Sheik Ahmad Bahr finns det 500 portar i det islamiska paradiset, "var och en med 5 000 väntande svartögda jungfrur. Bröder, 500 gånger 5 000 är 2,5 miljoner." Så varför ska en jihadist nöja sig med saudiernas futtiga 19 604 kvinnor när han kan få Hamas 2,5 miljoner 90 fot långa jungfrur?  

Några jordiska kvinnor lär inte få plats i islams paradis. Muhammed själv sa att han sett "helvetets eldar och i dem dvaldes mest kvinnor".  Den egyptiske imamen Abu Mu'adh Al-Dardiri har till och med siffror på fördelningen: "Av varje 100 som återfinns i helvetet är 30 män och 70 kvinnor. Med andra ord, på tre män i helvetet går det sju kvinnor". Slutsatsen av resonemanget blir att muslimska kvinnor ska stanna inne och laga mat - i väntan på resan ner till slutstationen som för deras del bara kan bli helvetet. 

Ken Ham med hustru framför Noaks ark.

Hur vuxna människor och därtill många med hög utbildning kan tro på sådana groteska sagor var egentligen ämnet för den här betraktelsen. Men så kom då Richard Dawkins ängel och viskade om kreationisten Ken Ham och hans bolag "Answers in Genesis" som håller till i Kentucky och har skapat en fullskalemodell av Noaks ark. Denne Ken Ham påstår på fullt allvar att såväl enhörningar som dinosaurier seglade med Noak.

En skriftlärd "doktor" som heter Elizabeth Mitchell håller med. "Att tro att den bibliska enhörningen är ett fantasidjur är att förneka Guds ord, som är sant i varje detalj," säger hon. "Bibeln refererar till enhörningen i ett sammanhang där en rad välkända djur förekommer, som påfåglar, lamm, oxar, lejon, getter, åsnor, hästar, hundar, örnar och kalvar (Job 39:9-12). I Job 38-41 påminner Gud Job om hur olika de olika djur Han skapat ser ut."

Denna bibliska skriftlärda fortsätter: "Moderna läsare har problem med Bibelns enhörning eftersom vi glömmer att djur med ett enda horn inte alls är ovanliga i Guds meny över djurdesign. (Tänk bara på noshörningen och narvalen.) Bibeln beskriver att enhörningar hoppar som kalvar, rör sig som oxar och blöder när de dör (Jesaja 34:7). Att detta kraftfulla, självständiga djur har ett enda starkt horn ska påminna läsaren om styrka och kraft... Bibeln beskriver utan tvivel ett verkligt djur. Det är ingen fantasiskapelse."

I en video på Youtube talar Ken Ham om dinosaurierna. Han säger: "Gud berättar för oss att Han skapade alla landdjur samma dag som han skapade människan för ungefär 6000 år sedan. Så det är självklart att det fanns dinosaurier i Noaks ark eftersom Gud sade till Noak att ta ombord ett par av alla landlevande djur. Dinosaurier är inget mysterium alls om man accepterar Bibelns skapelseberättelse."

2,5 miljoner 90 fot långa jungfrur som ropar efter karlar i paradiset och dinosaurier och enhörningar som seglar ombord på en ark kan väl gå på ett ut, tycker Skeppsgossen. Narrskeppet är fullt av den här sortens sagor, som jämlika dårar berättar för varandra när de inte slåss om vem som sitter inne med den större sanningen.   

En betraktelse över "rasism" och "främlingsfientlighet"

Ateisten Richard Dawkins har alldeles rätt - en ras kan man inte konvertera till.

Ombord på Narrskeppet talas det alltmer om den nu i stort sett okontrollerade invandringen till Sverige. I diskussionerna dyker det ständigt upp ord som ”främlingsfientlighet” och ”rasism” – uttryck som blivit en sorts modeord och nu är så slitna att de tappat sin ursprungliga innebörd.

Detta har fått Skeppsgossen att fundera lite närmare över vad de här orden egentligen står för. Lättast att avfärda i en diskussion är beskyllningar om rasism hos den som vågar ifrågasätta den förda politiken. Rasbegreppet skrotades ju för länge sen, i varje fall officiellt, men i den infekterade invandringsdebatten har det kommit till heders igen. Om det har någon relevans idag så är det väl i stort sett bara för att beteckna människor med olika särdrag, exempelvis hudfärg: den vita (europida) rasen, den svarta (negroida) och den gula (mongolida).

Den som kallas ”rasist” idag tar dock sällan avstånd från människor som lever i Japan eller Eldslandet, utan mest handlar det om folk som kommit hit från länderna kring Medelhavet och som även i den gamla utskällda rasläran räknades till den europida gruppen. Det är sannerligen svårt att vara rasist på den grunden, för i så fall är man ju också rasist mot sin egen ras – och det är en ekvation som Skeppsgossen har svårt att få ihop.

Diskussionen handlar mestadels om invandrare från MENA (länderna kring Medelhavet och norra Afrika) vilka till största delen är muhammedaner. Islam är en religiös lära som vi som gått i den gamla skolan mest betraktat som ett historiskt hot mot kristendomen och som kristna i Europa under långliga tider försökt värja sig mot. Nu sker en ny invasion av muslimer och Europa står lika handfallet inför den, fast nu kommer som muslimerna som flyktingar och inte som soldater.

Alltså: tala gärna om ”islamofobi” men kom inte dragandes med ”rasism”! Det bevisar bara din egen okunskap. Eller som den amerikanske författaren D. Koontz skriver i boken “The Face”: “Det fanns emellertid folk som såg rasister i varje buske. De måste helt enkelt tro att det var så för att deras egna liv skulle ha ett ändamål och en mening, och för att ha någon att hata.”

Hur är det då med ”främlingsfientligheten”? Det är liksom begreppet ”rasism” en klyscha som passar bra på löpsedlar och i den vulgärpolitiska debatten och som därför undgår noggrannare analys. Skeppsgossen menar för sin del att begreppet ”misstänksamhet mot främlingar” bättre täcker in vad det egentligen handlar om. Och misstänksamhet mot främlingar är en egenskap som vi säkert nedärvt från grottförfäderna, ett slags inbyggd försvarsmekanism mot allt nytt och okänt.

I varje något så när homogent samhälle accepteras främlingar eller ”utsocknes” inte omedelbart av dem som redan lever där. ”Man vet ju aldrig vad det är för folk som flyttat hit och vad de har i sinnet.” I åtskilliga byar och även i större samhällen kan det ta månader och till och med år innan inflyttare betraktas som delaktiga i gemenskapen. I Skåne förblir en inflyttad från Norrland "en norrlänning", i Norrland blir han/hon "en skåning". Konstigare än så är det inte.

Då är det väl inte heller så underligt att invandrare med annorlunda utseende, annat språk, andra traditioner och en annan religion inte tas emot med öppna armar när de bussas till flyktingförläggningar på små orter? Och inte förbättras relationerna av att många av invandrarna begår allt från småbrott till direkta överfall på ”värdfolket”. Inga idiotiska politiker och inga integrationskurser med powerpoint kan få vanliga människor utanför storstäderna (och knappast i dem heller) att omedelbart inlemma ”de utsocknes” i bygemenskapen.

”Grannsamverkan” anses fortfarande vara något fint och eftersträvansvärt. Men för att den ska fungera krävs det att alla inblandade håller ögonen öppna och är misstänksamma mot främlingar som rör sig i ett område. Är det egentligen någon större skillnad mellan begreppen ”främlingsmisstänksamhet” och ”grannsamverkan”? Varför är det ena fult och det andra fint?