Hur var det nu? Är inte vinden gratis?

När motståndet mot vandaliseringen av naturen med vindkraftverk blir för starkt, då flyttar man ut monstren i havet och förstör i stället den fria horisontlinjen. Det kostar oerhört mycket mer att anlägga en kustnära vindkraftspark än att uppföra den på land, men så länge statliga pengar ersätter en stor del av investeringskostnaderna har ju det mindre betydelse.

Ett färskt exempel från den lilla staten Rhode Island i USA ger en god bild av vad det handlar om. En svensk halvmil utanför kusten kommer man att uppföra fem vindkraftverk. Kapaciteten ska räcka till att förse 17 000 hushåll med elström.

Det mest intressanta är kostnaden för bygget som anges till 300 miljoner dollar. Det betyder alltså att varje hushåll som ska anslutas drar en kostnad på 17 600 dollar!

Rhode Island-projektet är USA:s första vindfarm till havs. Men de federala myndigheterna har bestämt att 23 miljoner hushåll ska få sina elleveranser år 2050 från havsbaserad vindkraft.

De höga kostnaderna beror förstås på att alla fasta installationer till havs är mycket kostsammare än motsvarande anläggningar på land. Metall rostar fort i saltvatten och betongfundamenten tar också stryk. Det har ju t.ex.Tyskland fått erfara. Med Obama vid makten har sådana problem sopats under mattan – nu hoppas Skeppsgossen och en stor del av både det amerikanska folket och världen som helhet att den epoken är förbi och att Donald Trump har kraft att vädra ut de värsta galenskaperna.   

Vem tar hand om vindkraftskrotet?

De flesta tänkande människor inser att begreppet ”förnybar energi” är en floskel som miljönarrarna älskar att slänga omkring sig. När de nyktrat till och i åtminstone en del fall insett att det där med vindkraft inte var så bra i alla fall, då står deras gamla snurror och rostiga torn där som monument över människornas dårskap. Inga miljöorganisationer visar det minsta intresse för att städa upp i landskapet utan fortsätter att förstöra det med nya påfund som solcellsanläggningar.

Vindkraftverk fungerar inte i evighet, ej heller solceller. Innan de slutar fungera producerar de mindre energi än det krävdes för att tillverka dem. Inte heller skrotar de sig själva.

Kalifornien tillhörde pionjärerna på vindkraftens område och skröt med världens tre bästa lokaler för vindkraft: Altamont Pass, Tehachapi och San Gorgonio. Tillsammans stod anläggningarna där för nästan 80 procent av all vindkraft i världen. Enda konkurrenten att tala om var Kamaoa på Hawaii. Idag står fem av anläggningarna där och rostar och ingen anser sig ha råd att ta ned och skrota dem.

På Internet finns uppgifter om att hela 14 000 obrukbara vindkraftverk rostar sönder enbart i Kalifornien. Det har också påståtts att 1 av 20 vindkraftverk stannat för gott. Riktigt så illa är det inte, enligt vad Skeppsgossen kunnat läsa sig till. Uppgiften lär vara en myt som går tillbaka till 2010 och till vindkraftsmotståndaren Andrew Walden på Hawaii. Var han fått siffran 14 000 från är dock okänt – men myten har varit seglivad och vädrats med jämna mellanrum. Mer sansade(?) bedömare från vindkraftens vänner menar att som mest en procent av alla vindkraftverk i världen – eller runt 2 400 stycken – är tagna ur bruk. Kanske, kanske inte.

Ett skräckexempel är i alla fall Tehachapi Pass i kanten av Mojaveöknen i Kalifornien. Området räknar över 5 000 vindsnurror som uppfördes under boomen på 1970- och 1980-talen. Många av de företag som skar guld ur vinden har gått i konkurs eller köpts upp, något som lett till att hundratals turbiner övergivits. Det finns heller inga lagar som kräver att ej fungerande vindkraftverk måste rivas av ägarna – idag är Tehachapi ”en kuslig blandning av aktiva vindkraftverk och ett rostigt skrotupplag”, säger en av Skeppsgossens rapportörer.

Skeppsgossen har tidigare – och vid åtskilliga tillfällen - berättat

om fågel- och fladdermusslakten vid de kaliforniska vindparkerna. Nu byter man ut de gamla vindsnurrorna där och hoppas att de nya ska rädda några fler örnars liv, och i Palm Springs och San Gorgonio vill de lokala myndigheterna att alla de rostiga och ej fungerande tornen och turbinerna rivs. Vem ska betala? Troligen skattebetalarna som redan fyllt miljökapitalisternas plånböcker genom att betala överpriser på den nyckfulla elektricitet som "väderkvarnarna" producerat.  

  

Tro nu inte bara att de gröna lobbyisterna lärt sin läxa. Nej, nu ska man flytta ut vindsnurrorna i havet i stället. Anläggningskostnaderna blir självklart mycket högre för de havsbaserade vindkraftverken, vartill kommer att deras livstid förkortas snabbare av salt och sol och regn. Men så länge vi har regeringar som tror att ”förnybart” är framtidens melodi, så länge kan miljöskojarna fortsätta att håva in pengar på myten om vindenergins förtjänster.

Vindkraftbolag i USA vill mörka fägelslakten

Australisk syn på vindkraftens "välsignelser"

I likhet med Skeppsgossen har nog du som läser detta noterat att det varit ganska tyst om vindkraften i Sverige på senare tid. Nyhetsflödet inom energiområdet har i stället mest handlat om de välsignade solpanelerna och alla pengar den enskilde villaägaren kan tjäna på dem genom att sälja överbliven ström till kraftbolagen. Planerade vindkraftsinstallationer i större skala har mötts av kraftigt lokalt motstånd, inte minst från samerna som inte vill se renbetesmarkerna nedlusade med allt större och allt högre vindsnurror. Och försvaret fortsätter att blockera utbyggnaden på flera håll.  

I ett öppet brev till riksdagens ledamöter skrev Föreningen Svenskt Landskapsskydd nyligen bland annat:

”De negativa konsekvenserna av vindkraftsutbyggnaden ser man tydligt
runt om i hela landet, och inte minst i Markbygden väster om Piteå. Där
vill Svevind och Markbygden Vind med hjälp av regeringsbeslut exploatera
ett område om 10 x 50 km med 1.101 vindkraftverk. Området kommer
att bli i praktiken obeboeligt, och 150 personer berörs.

Det gör ont på landsbygden. Ljudet plågar många. Horisonter bryts
sönder. Stora områden ödeläggs. Subventionshungrande projektörers
fagra löften om vindkraftens förträfflighet visar sig gång på gång vara
vackra sagor.”

Läs hela brevet på http://www.klimatupplysningen.se/2015/09/06/det-folkliga-vindkraftsmotstandet/

Diskussionen ute i världen har i allt högre grad kantrat mot de skador på djurlivet som vindkraftverken orsakar. I många år nu har bland annat Skeppsgossen framhållit turbinbladens slaktande av fåglar och fladdermöss, massmord som dock avfärdats som olycksfall i arbetet av vindkraftsprofitörerna och deras lobbyister. Det gäller framför allt i Sverige där ju icke politiskt korrekta sanningar inte längre får offentliggöras.

Nyligen har det amerikanska vindkraftsföretaget Pacificorp i Oregon gått till domstol för att hindra inrikesdepartementet från att offentliggöra en rapport om just fågel- och fladdermusdöden kring vindkraftverken. Förra året läckte det ut en studie som visade att 573 000 fåglar och 888 000 fladdermöss varje år föll offer för de vassa turbinbladen, siffror som var över 30 procent högre än tidigare uppskattningar. När Pacificorp nu vill stoppa fortsatt publicering av sådana siffror tyder det på att de är rädda för sanningen. I ansökan heter det enligt AP att det ligger i allmänhetens intresse att hålla siffrorna hemliga så att bolaget och amerikanska staten kan fortsätta att ha ”en öppen dialog”.

Demokratin i USA är numera lika utsatt som i andra västländer, men ännu finns det en liten skrubb för fri debatt i åsiktskorridoren. En ny undersökning visar i alla fall att över 600 000 fladdermöss dödades av vindkraftverken under förra året, de flesta i Appalacherna. Det är inte bara själva bladen som dödar utan fladdermössen dör också av förändringar i lufttrycket runt turbinerna. Siffran 600 000 är försiktigt låg, säger Mark Hayes vid universitetet i Colorado, den kan vara minst 50 procent högre.

I staterna längs USA:s västkust drabbas framför allt rovfåglarna hårt, bland dem den vithövdade havsörnen som ju är Amerikas nationalfågel. Enbart i september förra året räknade forskarna till 67 dödade örnar vid vindkraftverken. En annan studie har visat att minst 80 000 falkar och hökar dödats av turbinerna.    

Rapporterna har dock inte fått amerikanska staten att minska satsningen på vindkraft. Energidepartementet skriver i en rapport att kapaciteten i Amerika ökat med 2 200 procent sedan början av 2000-talet. Idag uppger samma källa att vindkraften svarar för 4 procent av USA:s elenergiproduktion.

Från Storbritannien meddelas att 2/3 av världens alla havssulor häckar runt Englands kuster. Den här arten är skyddad, och därför har brittiska forskare undersökt hur nära vindkraftverken fåglarna flyger på vägen till eller från sina jaktplatser. Det visade sig att turbinerna dödar 12 gånger fler havssulor än vad tidigare uppskattningar gett vid handen.

Andra utsatta djur är knubbsälarna när alltfler vindkraftverk byggs ute till havs. I detta fall handlar det om det farliga infraljudet. Människor påverkas av det i form av bland annat huvudvärk, men nu visar undersökningar att sälarnas hörsel kan bli nedsatt när de utsätts för infraljud under jakten på byte i närheten av fundamenten.

Vindkraften svarar alltså idag för 4 procent av USA:s energiproduktion, jämfört med 8 procent i Sverige. Vindkraftsligan i Europa toppas av Tyskland och Danmark, två länder som av en tillfällighet(?) också har världens högsta elpriser.

Mer information om vindkraft hittar du på http://klimatsans.com/2015/09/25/sol-och-vindkraft-blir-valfardens-attestupa/

Narrarna på Nordsjön

Man finner narrar lite överallt. På blåsiga Nordsjön fanns de som seglade utan att kunna navigera. Men idag seglar de inte. Istället bygger de väderkvarnar.

I de flesta fall spelar narrarna bara bort sina egna pengar. Men inom politiken spelar de bort dina och mina pengar. Då kan de vara mycket modigare och ta större risker i större projekt och i ännu större projekt.

Miljönarrarna i Tyskland idkade utpressning på Angela Merkel, så hon anslöt sig till idiotin med ”Energiewende”, som i korthet innebär att kärnkraftverken läggs ner och skall ersättas med vindkraft och solkraft. Men när folket ser möllorna i verkligheten vill de inte ha dem i närheten. Intelligenta narrar förklarade att ute på öppna havet, bortom horisonten, skulle ingen störas av deras åsyn.

Således har ett omfattande program ”satts i sjön” med några tusental vindkraftverk i Östersjön och Nordsjön. Det blåser mer på den senare, så den är mest aktuell. Men det är inte lätt.

Ett första projekt, Riffgat, placerades 15 km norr om ön Borkum nära gränsen till Nederländerna. Det har 30 snurror med diametern 120 meter på torn som står på 20 m djup och når 90 meter ovan havsytan. De ger ”bara” 3,6 MW, alltså 3.600 kW, om det blåser mellan 12 och 25 m/s. Det var färdigt i augusti 2013.

För att få strömmen till fastlandet behöver det en kabel på 45 km. Men i kabelns väg låg ammunition dumpad där efter kriget. I väntan på att den skulle röjas fick man mata snurrorna från dieselaggregat, så att de snurrade hela tiden. Annars var risken att de skulle korrodera av den salta havsluften. De drog 22.000 liter diesel varje månad till februari 2014, då kabeln äntligen var klar. Det blev ett av de vanligaste skämten i landet under tiden: ”Dieseldrivna vindkraftverk”.

Men det var inte slutet på bekymren.

De ”normalstora” snurrorna på 5 MW placerades långt ute på havet. De står med tre ben på 30 - 50 m djup. Det första projektet, BARD 1, har 80 snurror med över 100 km till land. Det är för långt för en växelströmskabel omgiven av vatten. Förlusterna blir oacceptabla. Därför ansluts de till en station för konvertering av strömmen till likström, BORWIN ALPHA, se bild. Den mäter 52 x 35 x 22 meter. Den levererades av ABB och var försedd med ASEA:s beprövade teknik för likriktning av höga spänningar, 170 kV.

Der Spiegel nr 35 relaterar dess öde. Den 23 mars small det i likriktarna och isoleringen brann. Det kunde man förstås reparera, om man bara visste vad som var fel. Man misstänker att det uppstår stående vågor mellan tornen eller övertoner med höga spänningar.

Varje snurra är ju utsatt för nyckfulla virvlar av vinden med kort varaktighet. Detta är vad de ”gamla” elbolagen anfört för våra landbaserade snurror. De utgör störningar på nätens reglering, som måste tas upp av de ”konventionella” kraftverken. Men ute på havet finns inga konventionella verk, som snabbt kan balansera vindstötarna. Dessa kan kanske samverka mellan flera snurror, så att alltför höga spänningar uppstår.

Tills vidare levererar anläggningen ingen ström. Såvitt jag förstår håller dieselaggregat rotorerna snurrande även här. Under tiden missar man intäkter i storleksordningen 3 miljarder kronor per år.

Men man vet inte idag vad som orsakade smällen. Det är det stora problemet. Flera lika stora parker färdigställs nu, men man vet inte om man vågar köra igång dem. Av 22 planerade vindparker har flera lagts på is.

En olycka kommer sällan ensam. I början på juli sjönk en pråm söder om Sardinien med kablar till ett annat projekt på Nordsjön. På 1.000 meters djup ligger nu 250 miljoner kronor. Och den aktuella vindparken blir kanske försenad med ett år. . .

När narrarna i politiken skall visa sin förträfflighet, slår de på stort, mycket stort. Och vi får betala. Det är naturligtvis inte politikernas fel att en pråm sjunker. Men det är den sortens kalamiteter, som alltid kan inträffa. De blir förstås värre, ju större och mer brådskande projekten är. Det räknar politikerna inte med.

Tysklands minister för klimat och energi, socialdemokraten Sigmar Gabriel, har redan offentligt förklarat att hela den tyska klimatpolitiken står inför ett ekonomiskt sammanbrott. Det gäller i det land våra miljöpartister tycker vi skall ta efter. Dom är nog större narrar än tyskarna. Dom subventionerar byggandet av vindkraftverk, fast vi redan har ett överskott på el. Subventionerna skickas därför till Tyskland och dess elkunder. Vårt överskott blir allt större allt eftersom tidningar i hela världen dras in, så att våra elslukande pappersmaskiner måste ställas av.

Alarik Vittfarne