Vem tar hand om vindkraftskrotet?

De flesta tänkande människor inser att begreppet ”förnybar energi” är en floskel som miljönarrarna älskar att slänga omkring sig. När de nyktrat till och i åtminstone en del fall insett att det där med vindkraft inte var så bra i alla fall, då står deras gamla snurror och rostiga torn där som monument över människornas dårskap. Inga miljöorganisationer visar det minsta intresse för att städa upp i landskapet utan fortsätter att förstöra det med nya påfund som solcellsanläggningar.

Vindkraftverk fungerar inte i evighet, ej heller solceller. Innan de slutar fungera producerar de mindre energi än det krävdes för att tillverka dem. Inte heller skrotar de sig själva.

Kalifornien tillhörde pionjärerna på vindkraftens område och skröt med världens tre bästa lokaler för vindkraft: Altamont Pass, Tehachapi och San Gorgonio. Tillsammans stod anläggningarna där för nästan 80 procent av all vindkraft i världen. Enda konkurrenten att tala om var Kamaoa på Hawaii. Idag står fem av anläggningarna där och rostar och ingen anser sig ha råd att ta ned och skrota dem.

På Internet finns uppgifter om att hela 14 000 obrukbara vindkraftverk rostar sönder enbart i Kalifornien. Det har också påståtts att 1 av 20 vindkraftverk stannat för gott. Riktigt så illa är det inte, enligt vad Skeppsgossen kunnat läsa sig till. Uppgiften lär vara en myt som går tillbaka till 2010 och till vindkraftsmotståndaren Andrew Walden på Hawaii. Var han fått siffran 14 000 från är dock okänt – men myten har varit seglivad och vädrats med jämna mellanrum. Mer sansade(?) bedömare från vindkraftens vänner menar att som mest en procent av alla vindkraftverk i världen – eller runt 2 400 stycken – är tagna ur bruk. Kanske, kanske inte.

Ett skräckexempel är i alla fall Tehachapi Pass i kanten av Mojaveöknen i Kalifornien. Området räknar över 5 000 vindsnurror som uppfördes under boomen på 1970- och 1980-talen. Många av de företag som skar guld ur vinden har gått i konkurs eller köpts upp, något som lett till att hundratals turbiner övergivits. Det finns heller inga lagar som kräver att ej fungerande vindkraftverk måste rivas av ägarna – idag är Tehachapi ”en kuslig blandning av aktiva vindkraftverk och ett rostigt skrotupplag”, säger en av Skeppsgossens rapportörer.

Skeppsgossen har tidigare – och vid åtskilliga tillfällen - berättat

om fågel- och fladdermusslakten vid de kaliforniska vindparkerna. Nu byter man ut de gamla vindsnurrorna där och hoppas att de nya ska rädda några fler örnars liv, och i Palm Springs och San Gorgonio vill de lokala myndigheterna att alla de rostiga och ej fungerande tornen och turbinerna rivs. Vem ska betala? Troligen skattebetalarna som redan fyllt miljökapitalisternas plånböcker genom att betala överpriser på den nyckfulla elektricitet som "väderkvarnarna" producerat.  

  

Tro nu inte bara att de gröna lobbyisterna lärt sin läxa. Nej, nu ska man flytta ut vindsnurrorna i havet i stället. Anläggningskostnaderna blir självklart mycket högre för de havsbaserade vindkraftverken, vartill kommer att deras livstid förkortas snabbare av salt och sol och regn. Men så länge vi har regeringar som tror att ”förnybart” är framtidens melodi, så länge kan miljöskojarna fortsätta att håva in pengar på myten om vindenergins förtjänster.