Från utkiken: Händelsefattigt klimatår

Så här i början på det nya året har Skeppsgossen klättrat upp i utkiken för att i lugn och ro kunna summera vad som hänt under 2015. Här kommer en högst personlig sammanfattning. 

På klimatfronten har det faktiskt inte hänt så mycket, trots det upphaussade Parismötet som var ”vår sista chans att rädda jorden”. Men det har som jag tidigare skrivit alla klimatmöten varit, också de som anordnades för mer än ett decennium sedan. COP21 i Paris resulterade i ett urvattnat avtal som ger nationerna rätt att styra och ställa med sina utsläpp lite som de vill. Huvudsaken tycks vara att de fortsätter med skrämselpropagandan så att de kan fortsätta att håva in kollekten från sina medborgare.

I propagandan ingår diverse påståenden om redan inträffade klimatförändringar – rapporter som är lika friserade, manipulerade eller direkt lögnaktiga som det mesta som publicerats på det här området. Så påstås till exempel 2015 ha varit ett av de mest nederbördsrika i historien, möjligen med undantag för Syndafloden. Men i England, där man mätt regnmängder sedan 1766, hamnar 2015 på 86:e plats. Toppar listan gör perioden 1874-83, och också 1920-talet bjöd på extremt mycket regn.

Har det då inte varit extremt varmt? Det beror på var man mätt (se bilden). Med strategiskt placerade termometrar tycks man kunna bevisa att jorden har hög feber. Satellitmätningarna, som inleddes 1979, visar däremot på en mycket lätt feber med en uppvärmning som stannade vid beskedliga +0,27°C (det 3:e varmaste året sedan 1979 enligt dr Roy Spencer). Det är El Nino som spökar och enligt dr Spencer talar mycket för att 2016 kan bli ännu lite varmare.
I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att snöfria och milda julhelger inte heller är något nytt. 1940 rapporterade till exempel New York Times att jultomten aldrig upplevt en så varm jul. Men mannaminnet är lika kort som jultomtens, och den som tar del av statistiken kommer att upptäcka att man väldigt ofta minns fel när det gäller vädret.

I en rapport om “väderrelaterade katastrofer” som släpptes en vecka före Parismötet kan man läsa att det i medeltal inträffar 335 sådana per år. Som katastrofer räknas väderhändelser där minst 10 personer dödats och över 100 drabbats. Det har skett en klar ökning under slutet av 1900-talet, konstaterar författarna, men hur stor del av den som beror på mänskliga aktiviteter och på klimatförändringar avstår man visligen från att avgöra. “Översvämningarna har definitivt ökat i antal”, säger en av författarna och tillägger förståndigt: ”Men i stället för att fokusera på om och varför menar jag att vi ska rikta fokus på hur vi ska kunna minska skadorna.”

Klimatforskaren professor Roger Pielke Jr håller inte med om att extrema väderhändelser som orkaner, översvämningar och torrperioder har blivit vanligare någonstans i världen. Tvärtom menar han att de minskat med hela 25 procent sedan 1990. Att de oväder som ändå drabbat till exempel USA har lett till ökade försäkringspremier beror inte på större frekvens utan på dålig stadsplanering och på att allt fler byggt sina hus i utsatta lägen.

Lite skrämselhicka får man kanske när man läser att experter vid European Science Foundation säger att vulkaner – och särskilt super-vulkaner som den som ligger i Yellowstone National Park, Wyoming, och har en krater som mäter 55 gånger 72 km – utgör ett större hot mot jorden och mänskligheten än såväl asteroider, jordbävningar och kärnvapenkrig som den globala uppvärmningen.

Så gamle Al Gores förutsägelser om jordens undergång 2016 lär under alla förhållanden inte besannas (om nu inte Yellowstone plötsligt exploderar). Den 27 januari 2006 påstod nämligen Gore att den kritiska punkten för att vi skulle kunna rädda mänskligheten från kokning, stekning,  djupfrysning eller dränkning låg 10 år framåt i tiden. Det ödesdigra datumet 27 januari närmar sig nu obönhörligt och nedräkningen har börjat… Inget tyder dock på att det händer mer än det gjorde vid millennieskiftet.

Den smältande iskalotten på Grönland har varit en följetong i media under det gångna året. Senast rapporterades att ön förlorat 9000 miljarder ton is under det senaste århundradet. Någon har räknat ut att det skulle innebära en minskning i volym med 0,3 procent, vilket innebär att 99,7 procent av isen ligger kvar. Men sådana uppgifter ger ju inga skräckrubriker och knappt en skärv i kollekthåven.

De stackars isbjörnarna återkommer också ständigt i rapporteringen, trots att det nu finns fler av dem än på länge. Men nu har de i allt större antal sökt sig till bosättningarna kring Hudson Bay i Kanada – de har blivit så orädda att folk inte längre kan plocka bär på sommaren eller vistas utomhus utan att vara beväpnade. Särskilt på höstarna ses de här rovdjuren ströva fritt på gatorna i staden Arviat. Vid vissa tillfällen har man måst stänga skolorna, och det populära Halloween-firandet har ställts in. Inuiterna skyller på isbjörnsturismen i närbelägna Churchill, medan en del forskare anser att den krympande isen i Arktis är boven i dramat och får hungriga isbjörnar att invadera bosättningarna. Experterna hävdar dock att isbjörnarna alltid brukar samlas på land om höstarna, i väntan på att isen ska lägga sig längre ut där sälarna finns.  

Fulspelet på klimatområdet fortsätter. Det senaste draget är att kvitta skulder mot utlovade klimatåtgärder. Det är högt skuldsatta småstater som Jamaica och Seychellerna som inte har råd med några sådana, och den fantastiske generalsekreteraren Ban-ki Moon tycker att skulderna ska ”förlåtas” så att de styrande kan låna upp ännu mer pengar och ”skapa nya institutioner”, bemannade med FN-byråkrater förstås. FN-dårskapen känner inga moraliska gränser.

Till slut kan Skeppsgossen rapportera att det inte skett någon påvisbar och permanent uppvärmning globalt under de senaste 19 åren.