I de
klimatförhandlingar som föregått Pariskonferensen ingår som bekant skapandet av
en "grön" klimatfond som enligt planerna ska fyllas på med 100
miljarder dollar fram till 2020. Pengarna i fonden ska användas till att
subventionera grön energi och betala de fattigare ländernas kostnader i samband
med omställningen till förnybar energi. Eller som någon elak herre har sagt:
att betala de fattigare ländernas underskrifter på slutdokumentet.
Ett par
ekonomer som närmare studerat syftet med fonden är Nicolas Loris och Katie
Tubb, båda knutna till den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation
(www.heritage.org). Deras analys är på många sätt skrämmande och avslöjar åtskilligt
av den dolda agendan bakom COP21. Skeppsgossen tar sig som vanligt friheten att
återge artikeln i sammandrag – med en och annan egen kommentar.
Vind- och
solenergi är ju inte gratis och utvecklingsländerna anser inte att de ska avstå
från ekonomisk tillväxt bara därför att industriländerna ökat sitt välstånd med
hjälp av numera bannlysta energislag som kol, olja och gas.
Hittills
har endast 37 länder (bland dem Sverige förstås!) utlovat 10 miljarder dollar
av de 100 miljarder som fonden behöver i ett första skede.
”Det är
inte utan den här fonden för tanken till vad som brukar kallas Ponzibedrägeri
(engelska: Ponzi scheme)”, skriver Loris och Tubb. Enligt Wikipedia är detta en
form av investeringsbedrägeri som attraherar investerare genom att utlova hög
avkastning, men som istället för att generera verklig avkastning på insatt
kapital använder detta till utbetalningar och för att hålla bedrägeriet igång.
”Det
finns risk för att pengarna inte alls används för sitt ändamål,” säger de båda
ekonomerna. ”Japan har till exempel erbjudit den gröna klimatfonden 1,5
miljarder dollar. I beloppet ingår statliga lån till japanska företag som ska
bygga kolkraftverk i Sydostasien!”
Men om nu
starka nationer som USA skulle pytsa in 100 miljarder dollar om året i fonden. Hur
stor hjälp skulle det vara för utvecklingsländerna?
Lois och
Tubb refererar till Adam Smith och hans magnum opus “Nationernas välstånd”, där
han framhåller vikten av ett fritt samhälle, ett öppet utbyte av varor och
tjänster och fria marknader. I boken skrev han:
"Det
är inte tack vare slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja som vi
förväntar oss vår middag, utan av deras hänsyn till sitt egenintresse… En
nation blir inte rik på en barnslig ansamling av blänkande metaller utan av
folkets välstånd.”
Loris och
Tubb noterar också att välgörenhet kan portioneras ut skedvis bara så länge
skålen inte är tom. Fri företagsamhet, lagregler och privat egendom är
huvudingredienserna i det vi kallar välstånd. Det är de principer som kan
hjälpa människorna i utvecklingsländerna att förbereda sig på och klara av ett
skiftande klimat och naturkatastrofer, antingen de är orsakade av människans
utsläpp av växthusgaser eller inte.
“Men”,
tillägger Loris och Tubb, “dessa principer saknas tyvärr i många
utvecklingsländer… Den verkliga utmaningen ligger inte i klimatet utan i bekämpandet
av fattigdomen. Den indiske miljöministern Prakash Javadekar säger så här: ‘Om
vi inte tacklar fattigdomen, om vi inte utrotar fattigdomen, kan vi inte ta itu
med klimatförändringarna””.
Billig,
pålitlig och överallt tillgänglig energi är nyckeln till problemen. Energi ger
oss värme och varm mat, driver skolor och sjukhus och skapar möjligheter att
lyfta människor ur fattigdom. Därför kommer det inte som någon överraskning att
man i vissa indiska samhällen där det inte finns elektricitet skrattat åt
Greenpeaces försök att införa dyr och intermittent solenergi. ”Vi vill ha riktig elektricitet, inte
hitte-på-elektricitet!” lär man ha sagt.
”Ändå
fortsätter Obama-administrationen att utlova miljarder dollar till
utvecklingsländerna för att ’bekämpa’ klimatförändringarna”, skriver Loris och
Tubb. ”Man vill bygga ännu fler kostsamma och intermittenta förnybara
energislag när över en miljard människor i princip inte har tillgång till
pålitlig elektricitet överhuvudtaget. Ett bättre namn på Parisprotokollet skulle
vara Överföringen av nationernas välstånd. Och när någon gör anspråk på pengar
ur den gröna klimatfonden borde svaret bli att det inte finns några medel kvar
av de amerikanska skattebetalarnas dollar.”
Mundus
vult decipi, ergo decipiatur – 'Världen vill bedragas, må den då bedragas' sa
filosofen Petronius som dog 66 e.Kr. Hur många gånger sedan dess har vi
människor inte låtit oss bedragas av politiker och andra charlataner som plundrat våra
fickor under allehanda förevändningar? Allt medan mediamaskinen tuggar ur sig
flosklerna om ett klimathot för vars existens vi inte har minsta belägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar