Blå dunster och sanningar om vindkraften

Nya rapporter om den ineffektiva och opålitliga vindkraften har med flaskpost nått Narrskeppet. Eftersom de blåsta narrarna ombord tillhör Vindkraftens Vänner har rapporterna naturligtvis hamnat i papperskorgen utan att någon ens läst dem. Att tala illa om vindkraft på Narrskeppet är lika farligt som att säga något nedsättande om Mohammed och straffet blir att den skyldige slängs överbord, allt medan narrkören skanderar "Välsignad vare vindkraften!" Skeppsgossen brukar vara den som tömmer papperskorgarna och får därmed tillgång till många intressanta dokument som undanhålls gemene man.

I början av november blåste det nästan inte alls på de brittiska öarna. Vindkraftverkens totala produktion uppgick då till som lägst 300 MW eller 0,68 procent av landets sammanlagda elproduktion. Gas- och kolkraftverk räddade situationen.

Än värre var det i Adelaide i Sydaustralien söndagskvällen den 1 november. Då blev över 110 000 hem och butiker strömlösa. Trafikljusen fungerade inte, gatubelysningen slocknade helt och det gick inte att tanka bilen. Värst var det förstås för sjukhusen innan deras dieseldrivna reservgeneratorer gick igång. Officiellt var det en s.k. förbindelseledning  som spökade och de omskrivna vindkraftverken i området brukar inte leverera förrän tidigt på morgnarna, heter det i rapporten.

Det är med andra ord inte lätt att leva i ett samhälle vars funktioner till stor del är beroende av vindkraft och annan förnybar energi. Man måste helt enkelt vänta tills det börjar blåsa…          

Danske statsvetaren Bjørn Lomborg tillhör de skarpaste kritikerna av den hyllade ”förnybara energin” (om man så vill är han en motsvarighet till svenske  nationalekonomen Tino Sanandaji på invandringens område). Bjørn Lomborg räds inte etablissemanget och har nyligen förklarat att vind- och solkraft inte kommer att få någon ekonomisk betydelse förrän om 25 år och då till enorma kostnader. ”Enligt IEA (International Energy Agency) levererar sol och vind idag omkring 0,4 procent av den globala energin. Även om all världens regeringar skulle leva upp till sina löften om en övergång till förnybart skulle den siffran öka till ynka 2,2 procent år 2040.”

”Det stora problemet är att vi inte får någon el från de här energislagen när solen inte skiner och vinden inte blåser”, fortsätter Bjørn Lomborg. ”Påståenden om att exempelvis vindkraften snart kommer att bli billigare än energi framställd med hjälp av fossila bränslen - eller att den redan skulle vara det i Tyskland och Storbritannien - är hämtade ur fantasin. Vindkraften kommer aldrig att kunna konkurrera utan kraftiga subventioner.” 

  

IEA räknar med att kostnaden för de globala subventionerna för vindkraften kommer att öka under de närmaste 25 åren och inte minska som narrarna hävdar.

”Vind- och solenergi gör den fossilgenererade elkraften dyrare. Det tycker en del bara är bra, men om vi vill att våra samhällen ska fungera också under mulna och stilla dagar måste vi förlita oss till fossila bränslen. Enligt IEA:s uppskattningar kommer de fossila bränslena att i framtiden svara för 56 procent av all elproduktion, medan kärn- och vattenkraft står för 28 procent.”

Ju mer vind- och solkraft vi får desto mer sällan kommer existerande gas- och kolkraftverk att utnyttjas. Men de fasta kostnaderna för dessa sjunker inte, något som fördyrar kWh-priset.

”I Spanien utnyttjades de gasdrivna kraftverken 66 procent av tiden år 2004”, säger Bjørn Lomborg. ”På grund av den kraftiga utbyggnaden av vindkraften används de idag bara 19 procent av tiden. För att vara lönsamma måste de här kraftverken vara igång 57 procent av tiden och med så liten nyttjandegrad finns det stor risk för att de stängs.”

Resultatet blir att varje nation måste subventionera sina gas- och kolkraftverk för att ha nödvändig backup när sol och vind inte levererar. Det innebär att samhället betalar för elströmmen tre gånger: först för själva produktionen, sedan för subventioner till opålitlig förnybar energi och till sist också för subventioner till gas- och kolkraftverk.

Så långt Bjørn Lomborg. Hela intervjun med honom kan du läsa på
http://stopthesethings.com/

Miljönarrarna inbillar sig fortfarande att människor i landsorten bara längtar efter att få se horisonten fyllas med vindsnurror som håller fågel- och fladdermusbeståndet nere (förresten, vem i helsike behöver fladdermöss?). Faktum är dock att alltfler tänkande människor upplever vindsnurrorna som ett onödigt påfund som påverkar både trivsel och hälsa hos dem som måste leva i deras närhet.   

Det är en grupp som vindkraftslobbyn lyckats tysta i de flesta länder. Men tidigare i år har det faktiskt bildats aktionsgrupper som gått från ord till handling i både Montana i USA och Victoria i Australien. Där har man helt sonika skjutit sönder några vindsnurror! Skeppsgossen brukar inte lovprisa vandalism, men i det här fallet har han full förståelse för dem som hållit i bössorna. Det måste finnas en gräns för vad medborgarna ska stå ut med.

Till slut erinrar sig Skeppsgossen ett uttalande från 2004 av Sir Martin Holgate som arbetade för brittiska miljödepartementet. Denne framsynte man insåg att ”problemet med vindkraftsparker är att de tar väldigt stor plats i alla dimensioner för att generera väldigt lite elektricitet. För att producera lika mycket el som ett kolkraftverk krävs det 800 vindsnurror.”

”Nu brassar vi för fyllning och börjar vår gång” som det heter i Möte i monsunen av Evert Taube och Skeppsgossen äntrar utkiken för att spana in nya galenskaper.