Ska vi tro på klimatforskarna?

Skeppsgossen har ofta undrat över varför så många ansedda forskare och vetenskapsmän “friserar” sanningen när de uttalar sig i media. Det gäller i synnerhet de som ägnar sig klimatforskning. Nu har Skeppsgossen och andra fått svar tack vare en undersökning som gjorts av kommunikationspsykologen Senja Post i Tyskland. Hon skickade ut en enkät till 300 tyska klimatforskare och fick svar från 123. Undersökningen fokuserade på hur forskarna ser på media och vad de själva ansåg om medias roll i klimatdebatten. Slutsatserna är minst sagt intressanta.

”Ju mer klimatforskare syns i media desto mindre benägna är de att framhålla alla osäkra faktorer och bekräftar i stället den allmänna uppfattningen att klimatförändringarna beror på människan, är historiskt unika, farliga och möjliga att beräkna. Resultat som inte överensstämmer med AGW-teserna publiceras inte.” Man sparar helt enkelt de dramatiska godbitarna till media.

Förhållningssättet hör inte hemma inom vetenskap och forskning, kommenterar Craig Idso vid Cato-institutet. ”Det är både sorgligt och skamligt att på det här sättet vilseleda allmänheten.”

I botten ligger förstås människans urgamla längtan efter sensationella och gärna katastrofala nyheter. Måttfullhet säljer inga lösnummer idag lika litet som på 1500-talet då tidningarna frossade i kometer och andra hotande himlafenomen. Du säljer fler lösnummer på att skriva att om sex dagar kommer solen inte att gå upp än på en rubrik i stil med ”I morgon går solen upp!” Är det dessutom en ansedd forskare som gör ett sådant påstående, ja då har han sitt på det torra. Tänk bara på charlatanen Johan Rockström och hans sommarprat om ”klimathotet” som fick radiolyssnarna att sätta kaffet i halsen.

Dr Richard Lindzen, en klimatforskare vid Massachusetts Institute of Technology, har skrivit mycket om detta dilemma när det gäller ett så politiserat område som just klimatforskningen. För några år sedan beskrev han hur forskare kommer med “meningslösa” påståenden om ett visst fenomen. Aktivister och media vidarebefordrar dem och politikerna svarar med att dela ut ännu större forskningsanslag.

På så sätt förvandlas vetenskapen till en auktoritet i stället för att vara en metod att utforska ett område. Nyzeeländaren dr Robert MacBride har varit inne på samma tankegång: "Om det inte är vetenskap, vad är då ‘klimatvetenskap’? Det är en politisk ideologi som på ett effektivt sätt har marknadsfört sig själv som vetenskap. Låt dig inte luras att tro att det handlar om något annat än politisk aktivism. ’Klimatforskarna’ söker inte bästa svaret på en fråga – de söker inga frågor på sitt svar.”

Till sist en kommentar av professor Lennart Bengtsson på www.klimatupplysningen.se angående den här undersökningen. Han formulerar sig så träffande att Skeppsgossen inte kan låta bli att återge den:

”Allmänhet och media saknar förmåga att särskilja klimat och väder. Klimat har därtill blivit ett positivt modeord och alla från livsmedelsbutiker till elkraftsdistributörer slänger in klimat i så många begrepp de kan, icke sällan tillsammans med hållbarhet. Säkert finns det en positiv korrelation mellan försäljning av ost, smör och köttfärs i ICA-butikerna och hur ofta klimatstämpeln har kommit till användning. Hjärntvätten förekommer inte bara i kyrkorna och moskéerna utan även i affärs- och mediavärlden.”