Utkiken v. 24: "Vi kan aldrig smälta Grönlandsisen", lögnerna om Stora barriärrevet och Obama på hal is igen

Grönlandsisen är ett kärt ämne i klimatdebatten och gång på gång upprepas mantrat att när vi lyckats smälta isen däruppe så kommer haven att uppsluka både öar och kuststäder. Men redan 2013 framhöll danska forskaren Dorthe Dahl-Jensen i en artikel i tidskriften Nature att vi aldrig kan värma upp atmosfären tillräckligt för att smälta all den is som finns på Grönland.

Med hjälp av data från iskärnor från nordvästra Grönland kunde hon och hennes kolleger konstatera att det i perioden efter den senaste istiden för 6000 år sedan var i genomsnitt hela 6°C varmare på sommaren än idag. Under denna värmeperiod förlorade Grönland bara omkring 30 procent av sin is. Våra utsläpp av växthusgaser kan på sin höjd öka temperaturen med 5°C grader under 500 somrar. Det betyder att 2,5 procent av isen skulle kunna smälta, motsvarande en höjning av havsytan med 17,5 cm under 500 år.

Stridbare Patrick Moore (ex-Greenpeace) har i en studie understrukit att CO2 är absolut väsentligt för livets fortbestånd. “Två gånger i vår historia har koncentrationen av CO2 i atmosfären minskat påfallande mycket. Om denna minskning skulle ha bestått, hade CO2 till sist fallit till en nivå då inga växter längre kunde leva, kanske inom en tidrymd på mindre än två miljoner år. Mer oroväckande är möjligheten att vi inom en nära framtid drabbas av en nedisning och att CO2 då faller till 180 ppm eller lägre, vilket skulle leda till missväxt. Våra utsläpp av CO2 har minskat denna risk så att CO2-halten räcker för fortsatt odling också under en liten istid.”

Unesco och några andra instanser har publicerat en rapport om världsarv och turism i “klimatförändringarnas tid”. I skriften utpekas Stora barriärrevet och Tasmaniens regnskogar som allvarligt hotade. Det fick ansvariga myndigheter i Australien att ilskna till, med resultat att landet nu inte alls finns med i rapporten. Kritiker har kallat landets handlande ett eko från det gamla Sovjet.

Tidningen Guardian har uppmärksammat incidenten och skriver att Australien inte vill ha några negativa kommentarer som kan skada turismen ”trots att hela världen vet att Stora barriärrevet uppvisar allvarliga skador på grund av varmare världshav”. Hela 90 procent av det norra revet ska enligt tidningen ha blivit ”spöklikt vitt”. I fallet Tasmanien är det förödande bränder som förstört stora skogsområden och bränderna är självklart orsakade av klimatförändringarna.

Chefen för Great Barrier Reef Marine Park Authority, Russell Reichelt, menar att aktivister överdriver och förvanskar fakta. Det är bara 22 procent av revet som skadats och skadorna kommer naturen själv att reparera. En av aktivistgrupperna för en högljudd kampanj mot de ansvariga och står bakom pratet om censur.

Media hakar gärna på. Men trots att Stora barriärrevet är fotograferat och filmat ur alla möjliga vinklar har både ABC och Greenpeace (som alltid har ett smutsigt finger med i alla sådana här sammanhang) använt sig av bilder från ett korallrev utanför amerikanska Samoa (se foto). Det säger väl det mesta om hur den gröna propagandamaskinen handskas med sanningen.

”När vi skalar löken ser vi än en gång att människans påverkan är så liten att den inte marks. Data visar att människan inte påskyndar höjningen av CO2 i atmosfären. Vad kan den då bero på – kanske på havsströmmar, fytoplankton, öknarna i Australien eller nånting annat…”

Så skriver Judith Curry på sin blogg i en kommentar till att man nu – trots handel med utsläppsrätter och rekorddyr förnybar elproduktion – mätt upp rekordhöga 408 ppm CO2 på toppen av Mauna Loa. Slutet måste vara nära, raljerar hon.

Vad Judith Curry och flera andra klimatbloggare också ifrågasätter är de utsläppssiffror som Kina offentliggjort. Kan det vara så att landet medvetet ökar på siffrorna så att de senare kan påvisa vilka kraftiga minskningar de gjort? En rapport om utsläppen från bilar enbart i staden Chengdu har vid en kontroll visat sig ha en felmarginal på över 50 procent – i detta fall har man dock räknat 50 procent för snålt.   

Indierna är också svåra att få grepp om efter Parismötet. Premiärministern Narendra Modi besökte nyligen Vita huset och påstods enligt rapporterna därifrån ha samtyckt till att skriva på de beramade och till intet bindande klimatavtalet i år. Det var en nyhet för den indiska regeringen som genast dementerade. Och Obamas pressekreterare sa att han trodde att premiärminister Modi bara hade sagt att Indien delar Förenta Staternas målsättning att få avtalet i hamn under detta år.

USA:s utrikesminister John Kerry skrev på avtalet i april, men det blir inte giltigt förrän 55 länder som tillsammans svarar för 55 procent av de globala växthusgasutsläppen har skrivit under. Obama vill gärna ha avtalet i hamn innan han lämnar över rodret 2017 och Indiens underskrift skulle ha hjälpt honom en god bit på vägen.

Inte för att det skulle göra så stor skillnad för den globala uppvärmningen. Indien planerar att öka antalet koleldade kraftverk fram till 2030. Kolet ska då leverera ytterligare 290 gigawatt, vilket är nästan tre gånger mer än de 100 gigawatt från solpaneler som Modi utlovat under de närmaste åren.  

En talesperson för de gröna i USA har påstått att kostnaden för elström från solpaneler nu är densamma som för fossilgenererad elektricitet. Bill Gates kommenterade: “Vad de menar är att vid middagstid i Arizona är kostnaden per kWh densamma för de båda energislagen. Men det gäller inte på natten så påståendet gäller bara vid en viss tidpunkt.”

Men president Obama fortsätter att skryta om hur vind- och solkraft har fördubblats under hans tid i ämbetet. Vad han egentligen säger är att den förnybara energin har ökat från 2 procent till 4 procent (sistnämnda siffra har också ifrågasatts som väl optimistisk). Två gånger nästan ingenting förblir i stort sett ingenting…

Trots all propaganda visar amerikanerna ett svalt intresse för allt snack om de hotande klimatförändringarna. Något som fått Obama att riva sitt grånande hår. I ett tal nyligen sade han med sedvanlig darr på rösten: “När vetenskapsmännen säger att planeten blir varmare och att vi måste göra något åt det, tycker den stora majoriteten att det är en bra idé och då måste vi göra något åt saken så att inte hela Manhattan försvinner i havet…”

Så talar en statsman som aldrig brytt sig om vad majoriteten tycker och snart ska tacka för sig.