Varm, varmare, varmast - i världshaven

Robert W. Felix driver sedan många år bloggen Ice Age Now och tesen om att vi närmar oss en ny istid (http://iceagenow.info). Skeppsgossen är inte ensam om att anse honom ytterst trovärdig med tanke på att vi befinner oss i vad geologerna betecknar som en “mellanistid”. Förr eller senare måste ju en sådan ta slut.

Nu har bloggaren tagit upp medias påståenden om alla de värmerekord som satts det här året: april var varmast, maj var varmast, de senaste 12 eller 13 månaderna har slagit värmerekord etc. ”Strunt samma”, skriver Robert Felix, “alltihop är ändå inget annat än ett stort bedrägeri”.

Kartan som återges här kommer från NOAA och har legat till grund för sensationsrubrikerna. Vid första påseendet ser den ju alarmerande ut – rosa och rött markerar högre temperaturer än normalt. Men tittar man närmare på den som Robert Felix har gjort, märker man att de stora värmeområdena ligger i haven.

”På land har vi haft rätt normala temperaturer under maj – och på en del håll till och med kallare än normalt… Allra kallast har det varit i nordöstra Kanada med 5 graders temperaturunderskott. Så nu frågar jag mig: om det är vi människor som är ansvariga för den globala uppvärmningen, varför är det då inte varmast på land där vi lever? Hur i hela världen kan vi värma upp haven utan att värma upp landområdena? Svaret blir förstås att det kan vi inte.”

De varmare världshaven beror på att vi haft de tre kraftigaste El Niño som uppmätts. El Niño är en helt naturlig uppvärmning som med vissa mellanrum sker kring ekvatorn i centrala och östra Stilla havet och som har gjort det i miljoner år. Det handlar med andra ord om ett cykliskt fenomen som vetenskapen inte riktigt kan förklara.

Robert W. Felix slutar: “Det är en cykel, det är en cykel, det är en cykel, och den skiljer sig på inget sätt från alla andra. Det handlar inte om någon global uppvärmning utan om en uppvärmning av HAVEN. Gå inte på dessa lögner!”

Blir Trump den ende statschefen i världen som inte tror på klimatförändringarna?

Donald Trump på sin eroderande golfbana på Irland.

Om Donald Trump blir USA:s näste president kommer han också att bli en av få statschefer i världen som anser att pratet om klimatförändringarna är rena rappkaljan.

Det har amerikanska miljöorganisationen The Sierra Club kommit fram till genom att sammanställa uttalanden av statscheferna i 195 länder. Trump har vid flera tillfällen kallat klimatfrågan ”ett bedrägeri” och ”en myt”. Vladimir Putin tillhör också skeptikerna, även om han inte använt så kraftiga uttryck.

President Xi Jinping i Kina – det land som står för de största utsläppen i världen – har sagt att landet successivt ska fasa ut sina koleldade kraftverk och ersätta dem med vind- och solkraft. Hur allvarligt menat det är återstår dock att se.   

Till och med Nordkoreas diktator Kim Jong Un har skrivit på Parisavtalet och lovat att plantera nya skogar som en del i nationens strävan att minska utsläppen av växthusgaser.

Trump har i stället deklarerat att han som ledare för USA kommer att omförhandla avtalet i Paris. Han anser också att klimatfrågan ingår som en del i en plan med syfte att försvaga den amerikanska ekonomin. 2012 twittrade han: “Konceptet om en global uppvärmning skapades av och för kineserna för att göra USA:s tillverkningsindustri mindre konkurrenskraftig”.

Och när landet upplevde den svåra snöstormen 2014 skrev han: “Hela landet FRYSER – vi är i desperat behov av en rejäl dos global uppvärmning och det fort!”

Det här håller förstås inte The Sierra Club med om. Deras existens är ju numera till stor del beroende av att myten om den globala uppvärmningen hålls vid liv, trots att det snart har gått två årtionden sedan man kunde mäta någon uppvärmning av atmosfären. En liten tröst för dem i fallet Donald Trump är att han sökt tillstånd att bygga en 3 km lång stenmur mellan Atlanten och den exklusiva golfklubb han äger på Irland (av bilderna att döma troligen för att förhindra stranderosion).

John Coequyt, chef för Sierra-klubbens globala klimatsekretariat, säger att Donald Trump kommer att stå ensam i världen i den här frågan och vara till allmänt åtlöje “om det inte gällde ett så allvarligt hot”. 

Kan Galápagos klara sin energiförsörjning med förnybart?

Galápagos-öarna är en kronjuvel bland jordens ekologiska skatter, berömda för i första hand sina sköldpaddor, jätteödlor och Darwinfinkar. Men det bor människor också på öarna och fram till 2007 fick de sin elektricitet från dieselgeneratorer.  Det året stod tre 50 meter höga vindkraftverk och två solcellsanläggningar på plats på San Cristóbal, som är den näst största ön till yta och befolkning. Där finns också såväl hamn som flygplats.

I motsats till vad som är fallet med El Hierro i Kanarieöarna - som Skeppsgossen berättade om nyligen - har projektet fallit väl ut. Enligt en utvärdering som gjorts av Global Sustainable Electricity Partnership har anläggningarna producerat i medeltal 30 procent av öns elbehov. Därmed har man sluppit utsläpp motsvarande 21 000 ton koldioxid och “sparat in” 8,7 miljoner liter dieselolja.

Men smakar det så kostar det. Anläggningen har kostat 10 miljoner dollar. Dieselpriset vid pump i Ecuador är ca 0,29 dollar per gallon och omräknat till gallons uppgår besparingen under de nio åren till den inte speciellt imponerande summan 667 000 dollar…

Uppmuntrade av framgången planerar nu det lokala elbolaget att köra ”förnybart” även på de andra bebodda öarna, vars befolkning idag uppgår till 30 000 personer och förväntas öka. Därtill kommer de över 200 000 turister som besöker ögruppen varje år och som naturligtvis vill ha tillgång till moderna bekvämligheter som elektrisk belysning, kylskåp etc. under vistelsen. 

Den minnesgode läsaren erinrar sig kanske att en tanker med diesel till generatorerna gick på grund år 2001 och läckte 570 000 liter olja, en olycka som fick myndigheterna att tänka om. Men inte ens på Galápagos-öarna räcker vind- och solkraft till mer än 30 procent av förbrukningen, så dieselgeneratorerna får allt vara kvar länge för att stabilisera leveranserna. Och trots allt gör de mindre väsen av sig i denna känsliga omgivning än bullrande vindsnurror och fält med solpaneler.     

 

Petrell som klarar vindkraftverken

Ur naturskyddssynpunkt har projektet varit lyckosamt. De lågvarviga vindkraftverken står på en kulle långt från de fridlysta petrellernas boplatser där det inte heller finns så stora bestånd av den likaledes fridlysta växten miconia. Kraftledningen från vindkraftverken har man varit förutseende nog att gräva ned på en sträcka av tre kilometer för att inte hindra petrellernas flygvägar mellan boplatser och hav. Enligt rapporten har ingen petrell skadats eller dödats av kraftverkens propellrar under de åtta åren, vilket låter ganska otroligt med tanke på den förskräckande statistiken från andra vindkraftsparker.

Livet efter Fukushima

Det är sådana här bilder vi får se efter en kärnkraftsolycka - hur sanna är de egentligen?

Den 11 mars 2011 drabbades Japan av en jordbävning och en tsunami som orsakade en kärnkraftsolycka. Fyra år senare, i februari 2015, lyssnade en student vid universitetet i Edinburgh Claire Leppold till en föreläsning som hölls av några av de forskare som arbetade med följderna av olyckan.

Enligt dessa hade man uppmätt otroligt låga inre och yttre strålningsnivåer hos de omkringboende, och den masscreening som gjordes på barn visade inga förhöjda värden. Däremot fann forskarna en ökning av sjukdomar som inte hänger samman med strålning, som diabetes, hjärtkärlsjukdomar och förhöjt blodtryck m.m. Gruppen kom vidare fram till att den evakuering av äldreboenden som företogs utgjorde en tre gånger högre risk för dödsfall än om de gamla fått stanna.

Redogörelserna gjorde Claire Leppold nyfiken eftersom de inte stämde med de förväntade strålningseffekterna. I maj 2015 kom hon till Fukushima på inbjudan av de japanska forskarna och fick efter avlagd examen en heltidsanställning på Minamisoma Municipal General Hospital där hon fortfarande är verksam. På plats har hon kunnat konstatera att verkligheten inte alls motsvarar alla motsägande berättelser om denna ”härdsmälta” som spridits i media.

Det har fått henne att gräva djupare också i rapporterna om den mest berömda kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och följderna av den. Inte heller i området närmast Tjernobyl har man kunnat påvisa några bestående effekter. Fauna och flora runt reaktorn tycks inte vara påverkad och djuren förökar sig utan att uppvisa tecken på strålskador hos avkomman. Är också larmrapporterna om denna ”katastrof” till stora delar ogrundade sensationsskriverier med syftet att skrämma oss för fortsatt användning av kärnkraftsenergi?

Husdjur som övergetts i samband med evakueringen tas om hand och utfodras. 

Ny rapport konstaterar att GMO-grödor och livsmedel hotar varken miljö eller människor

Genmodifierade grödor och livsmedel är ett rött skynke för alla anhängare av det gröna evangeliet. Skeppsgossen har tidigare refererat en rapport från australiska forskare som efter ett par decenniers försäljning av genmodifierade livsmedel i landet inte stött på några GMO-monster. Nu har också amerikanska National Academies of Sciences, Engineering, and Medicine lagt fram en noggrant dokumenterad rapport som säger att det inte finns några bevis för att GMO-livsmedel påverkar vare sig vår miljö eller vår hälsa negativt.

Däremot finns det bevis för att antalet personer som förgiftats av bekämpningsmedel minskat påtagligt. Grödor som är resistenta mot insektsangrepp har inte skadat den biologiska mångfalden utan i en del fall till och med lett till en ökning av antalet insektsarter. I vissa fall har det skett ett s.k. genflöde till växter i närheten, men det finns inga bevis för att detta orsakat några skador.

Allmänt sett har GMO-grödor som sojabönor, bomull och majs gett högre skördar och eliminerat skördeskador orsakade av t.ex. mögelangrepp. Men i rapporten påpekas att skadeinsekter kan bli resistenta om odlarna inte håller noggrann koll.

Hur är det då med de fruktade hälsoeffekterna på oss människor?        

GMO-grödor och livsmedel som framställts ur sådana testas på tre sätt: på djur, genom analys och med allergitester. Med få undantag har undersökningarna visat att djur inte tar skada av att äta GMO-grödor. Vad gäller den kemiska sammansättningen och näringsinnehållet finns det i en del undersökningar statistiskt signifikanta skillnader mellan GMO och icke-GMO, men skillnaderna är inte större än mellan olika växtsorter som inte tagits fram genom genmodifiering.

Många människor är oroliga för att GMO-livsmedel kan leda till en ökning av cancer, övervikt, njuråkommor etc. För att ta reda på om det är så eller inte har kommittén jämfört medicinska data från USA och Kanada, där GMO-livsmedel funnits på marknaden sedan sena 1990-talet, med motsvarande data från Storbritannien och Västeuropa där GMO-livsmedel  inte varit lika allmänt förekommande. Ingenting tyder på att införandet av GMO-livsmedel på något sätt har lett till en ökad frekvens av de nämnda sjukdomarna.

Självklart låter sig inte GMO-motståndarna övertygas av detta och Greenpeace kommer med all säkerhet att fortsätta sabotera försöksodlingar. Monsanto, som varit ledande i utvecklingen, kommer också i fortsättningen att utmålas som ett lika stort hot mot mänskligheten som klimatförändringarna. Till syvende och sist är det upp till den enskilda konsumenten att välja, men nu är i alla fall kommitténs rapport tillgänglig för var och en. Innan du faller för den gröna propagandan mot allt vad GMO heter, ta dig tid att läsa den här rapporten:

https://nas-sites.org/ge-crops/

Tankar till havs

Nu ligger Narrskeppet för ankar, havet är kav lugnt och morgonhimlen bådar vackert sommarväder. Skeppsgossen sitter i sin korg högt uppe i masten och filosoferar.

Det är svårt att tänka sig att detta hav, som breder ut sig så långt ögat når, av många narrar fortfarande ses som ett hot mot vår värld. Barack Obama sa till exempel nyligen på ett tredagarsmöte vid Stanforduniversitet, som lockat 1200 entreprenörer och investerare från 170 nationer, att om Indien och Afrika väljer samma väg att producera nödvändig energi som västerlandet gjort, så kommer hela planeten att läggas under vatten.

Obama talar som så många gånger tidigare mot bättre vetande.

Tidvattenmätare som varit i bruk ända sedan 1890-talet visar att världshaven stigit med 1,48 mm om året. Det stämmer bra med värdet på de ännu mer exakta mätningar som gjorts runt Australien sedan 1990-talet och anger en höjning på mindre än 2 mm. Sedan 1993 mäter också satelliter havsnivåhöjningen och rapporterar värdet 3,2 mm – en skillnad som ingen forskare kunnat förklara. Hur som helst är det en politisk skröna  att vi alla löper risk att drunkna någon gång i framtiden.    

Med undantag för sådana ovetenskapliga politiska uttalanden har Skeppsgossen noterat att luften har börjat gå ur den så kallade klimatfrågan. Larmrapporterna i media blir allt färre och intresset hos såväl politiker som allmänhet tycks ha minskat. Svenska politiker nöjer sig numera med att nämna klimatförändringarna i en bisats, ungefär som "javisst ja, bäst att visa att man bryr sig om framtiden…"

Undantaget är förstås Annie Lööf som i Almedalen än en gång bevisade sin oförmåga att ta till sig fakta och hoppades kunna axla Åsa Romsons fallna miljömantel för att bättra på opinionssiffrorna. Annie Lööf påstod att ”Grönland kommer att förloras, slukas av havet när vattenytan stiger. Korallreven raderas. Arktis sommaristäcke vara ett minne blott. ”

Det där med att Grönland skulle ”slukas av havet” var så ovetenskapligt att till och med vårt kära Public Service reagerade, skriver Lena Krantz på www.klimatupplysningen.se och tillägger: Det finns alltså någon slags gräns för klimatalarmism även i TV-huset.

Redan vid klimatfiaskot i Köpenhamn märktes att intresset för klimatförändringarna började avta. Sedan kom avslöjandena om förfalskade temperaturdata och både IPCC och Nasa stod där nakna som H.C. Andersens kejsare.  Den stora temperaturpausen som snart varat i ett par decennier har förstås också hjälpt till.

Denna tillnyktring har dock inte fört så mycket gott med sig som man kan tro. Fortfarande gapas det om utsläppsrätter. En hel industri lever nu på att hålla CO2-halten i atmosfären nere och då och då påminns vi om ”2-gradersmålet” som FN beslutat om och som ingen tror på. Fortfarande säljs bilar med låga CO2-utsläpp som argument. Fortfarande investeras miljarder i meningslös ”förnybar” energi. Och fortfarande sitter mannen som startade den vansinniga väckelsen, superskurken Al Gore på sin guldtron och myser i stället för att som han rätteligen borde göra försmäkta i en mörk fängelsehåla.

En stilla undran i sammanhanget: Varför har ingen på allvar ifrågasatt Al Gores motiv? Trodde miljoner och åter miljoner människor att han fått någon sorts vision om att jorden var i fara och att just han var kallad att rädda mänskligheten från undergång?   

Vare hur som helst med detta, nu verkar det ändå som att fler och fler tänkande människor kommit till insikt om att pratet om den globala uppvärmningen saknar all vetenskaplig grund. Vetenskapen kan aldrig förutse framtiden. Däremot kan vetenskapen göra förutsägelser som är grundade på kända regelbundenheter i naturen (planeternas banor etc.). Vad klimatnarrarna förutsäger är den direkta motsatsen – avsteg från kända regelbundenheter i naturen.

Om vi följer regelbundenheterna i naturen är det faktiskt en istid som ligger närmast i tiden. Men när den kommer är vi lyckligen okunniga om.

Utkiken v. 28: Sol, vind och vatten

Efter ett par veckors landpermission är Skeppsgossen tillbaka på Narrskeppet. Fartyget står inte längre att känna igen och kan närmast liknas vid en överlastad flyktingbåt med livsfarlig slagsida. Med få undantag tycker nämligen passagerarna ombord likadant i alla samhällsfrågor - att vi måste ta emot alla som söker en fristad ombord, att de sjösjuka som ligger och spyr i kojerna får klara sig själva, att kvinnor är till för männens njutning och förtjänar att våldtas mellan hushållssysslorna, alternativt att alla män borde utplånas från jordens yta eller åtminstone gå med i Prideparaderna...

Vansinnet ombord på Narrskeppet känner med andra ord inga gränser, vilket är exakt vad de organisationer som styr de största narrskeppen i världen, FN och EU, tycker är helt i sin ordning.  

Klimatnarrarna vet nu inte till sig hur de ska få gehör för sina galna idéer om den “förnybara” energins förtjänster. I Tyskland har Greenpeace Energy utrett vad landet måste göra för att leva upp till Parisfördraget. I dokumentet sägs det bland annat att Tyskland helt måste sluta tillverka fordon med bensin- och dieselmotorer efter 2025 och övergå till eldrift för såväl väg- som tågtransporter. Vad det skulle betyda för bilindustrin som ju utgör själva ryggraden i den tyska ekonomin sägs det inget om i rapporten, trots att vart sjätte jobb i landet är kopplat till just tillverkning av bilar.     

Men det räcker inte med detta. Greenpeace Energy vill förbjuda installation av gas- och oljedrivna uppvärmningssystem från 2020, vilket enligt tidningen Die Welt innebär att all inhemsk tillverkning av sådana måste upphöra redan idag. För att skapa ett fossilfritt samhälle till 2040 måste enligt samma rapport den gröna energiproduktionen femfaldigas, från 600 terrawattimmar idag till 3 120 TWh 2040. Det skulle i praktiken innebära att antalet vindkraftanläggningar måste öka från dagens 26 000 till ca 80 000 inom en nära framtid.

Redan idag finns det ett starkt motstånd mot vindkraften i Tyskland, och som Skeppsgossen tidigare berättat har delstaten Bayern i princip stoppat all vidare utbyggnad. Det blir allt svårare för de gröna narrarna i landet att övertyga allmänhet och politiker om nyttan av förnybar energi när skattebetalarna redan idag tvingas subventionera den med 25 miljarder euro varje år. Inte heller har utsläppen av koldioxid minskat under de sju år som gått sedan ”Energiewende” förverkligades.

Till och med landets diktator Angela Merkel har insett att elnätet i Tyskland inte klarar den ojämna belastning som Energiewende inneburit. Därför har man infört begränsningar i utbyggnaden av såväl vind- som solenergi. 

Också i Danmark har man som bekant alltmer börjat ifrågasätta vindkraften som svarar för ca 30 procent av landets elproduktion. Men det börjar bli trångt på land och nu riktas blickarna ut mot havet, där det visserligen finns hur mycket plats för vindparker som helst men till väsentligt högre kostnader än för landbaserad vindkraft. Under 2011-13 uppförde Dong Energy en vindpark vid Anholt med 111 vindkraftverk med en samlad effekt på 400 MW till en kostnad av 10 miljarder danska kronor. Företaget var enda budgivare och krävde ett strömpris på 1,05 Dkr per kilowattimme, vilket ska jämföras med spotpriset på 25-30 öre per kilowattimme. Under de närmaste 12 åren kommer anläggningen därför att kosta elkunderna en extra avgift på 18 miljarder danska kronor!

I Japan har myndigheterna likaså kommit fram till att elnätet måste anpassas till den intermittenta energi som levereras av vindkraftverk och solceller. Sedan subventionerna skurits ned 2013 har över 90 solenergiproducenter gått i konkurs. Idag svarar solenergin för mindre än 3,5 procent av den japanska elproduktionen. Bilden blir inte bättre av att landet fortfarande importerar olja, kol och naturgas till ett värde av 40 miljarder dollar årligen. Nu sätter landet åter sitt hopp till kärnkraften.  Ansvariga räknar med att denna ska stå för 22 procent av energimixen år 2030.

Det ser med andra ord ganska mörkt ut för de gröna narrarna runtom i världen. I början på maj var glädjeyran stor när Portugal kunde meddela att landet under – hör och häpna! – hela 107 timmar helt litade till elleveranser från sin satsning på förnybara energislag. Tänk dig, hela 107 timmar! Man bör vara medveten om att ca 30 procent av denna energi kom från vattenkraft, ett energislag som i den här delen av Europa dock kan sägas vara lika opålitligt som de övriga på grund av uteblivet regn.

I en debattartikel i DN har fyra ”experter” deklarerat att Sverige skulle kunna ha ett 100 procent förnybart elsystem redan 2020. Framför allt krävs en satsning på solceller samtidigt som utbyggnaden av vindkraft och biokraft fortsätter i samma takt som i dag, skriver de fyra.

De fick svar på tal av Sivert Göthlin, tidigare ansvarig för driften av Vattenfalls elproduktion. Skeppsgossen citerar:

”Elförbrukningen i Sverige är ca 140 TWh per år och har legat på samma nivå i över 20 års tid. Ingen ökning väntas heller under överskådlig tid trots en växande bostadsmarknad.

Förbrukningen är som störst en kall vinterdag i december–januari. Toppen nås på morgonen före klockan 9 eller efter klockan 15 på eftermiddagen. Vid båda tillfällena är det mörkt och solceller ger garanterat noll oberoende av hur mycket som byggs ut. Alla borde begripa att kärnkraft inte kan ersättas med solceller i vårt land.

Solceller kan fylla ett viktigt behov i länder söderut men här är de ett uruselt alternativ då den helt övervägande produktionen sker sommartid när både elbehov och elpris är som lägst. Solceller på vanliga hustak riskerar även att vara täckta med fastfrusen snö i flera månader i stora delar av landet. Solceller är inget alternativ så länge som energin inte kan lagras mellan årstiderna på ett billigt sätt.

Det maximala elbehovet är 26.000–27.000 MW. Härav kan cirka hälften täckas med vattenkraft. Resten måste komma från biobränsleeldad produktion (några tusen MW), kärnkraft eller fossilkraft. Även vindkraften är för osäker som ersättning av kärnkraft. Det finns nu 6.000 MW installerad vindkraft men trots spridningen över landet kan den totala produktionen ibland vara så låg som under 200 MW (3 procent). Svenska Kraftnät brukar i effektkalkyler räknar med att tillgången är 6 procent eller något mer med 90 procent sannolikhet.”

Ett exempel på hur det kan gå när man enbart litar till förnybar energi har vi på El Hierro, en av Kanarieöarna. Med hjälp av några vindkraftverk och en vattendamm var det tänkt att de traditionella dieselgeneratorerna skulle stängas av för gott. Så här skriver Björn Wahlsten, bosatt på Teneriffa: ”På många håll i världen väntade man sig att projektet skulle slutgiltigt bevisa att ’100 % förnybart’ var realistiskt. Förhållandena var ideala: En ö ute i havet med goda vindförhållanden, en naturlig damm i en vulkankrater på hög höjd, dit man kunde pumpa upp vatten som energilager. Något liknande famns bara på ett annat ställe i världen, Tasmanien.”

Hur gick det då? Under premiäråret stod det förnybara enligt bloggen Energy Matters för 35,6 % av elproduktionen på ön och dieselgeneratorerna för 64,4 %.

Projektet måste alltså betecknas som ett totalt fiasko. Särskilt om man räknar med kostnaderna för detta storskaliga experiment som uppgått till 65 miljoner euro. Elpriset på de andra öarna ligger på ca 10 cent/kWh – på El Hierro skulle det ha hamnat på 100 cent/kWh om öborna fått betala fullt pris för vansinnet. Björn Wahlsten igen: ”Vad kan man lära av detta? Projektet på El Hierro är i första hand ett politiskt projekt. Media har hållit en låg profil. Att ifrågasätta vindkraft är inte Politiskt Korrekt. Det strömmar ständigt till delegationer från hela världen, för att studera det ’100 % ekologiska projektet’.”

Värre är dock att man ingenting tycks ha lärt av fiaskot El Hierro. Nu planeras en liknande anläggning på Gran Canaria och politikerna på Teneriffa studerar möjligheterna att utnyttja en vulkankrater för att lagra vindenergi... 

Det är alltså inte så konstigt att Narrskeppet har fått svår slagsida och kanske går samma öde tillmötes som Regalskeppet Vasa. 

Mer om El Hierro-fiaskot kan du läsa på http://klimatsans.com/2016/07/12/el-hierro-fiasko-for-fornybart/

Det går bakåt...