Nu dansar råttorna

Alltsen de stora IPCC- och CRU-skandalerna började avslöjas har alla de som inte trott ett skit på CO2-teorierna klappat händerna och dansat en och annan jig på Narrskeppets slitna däck. Men Skeppsgossen har inte varit lika säker på klimatalarmismens dödförklaring som många andra. Så stora intressen, så korrumperade institutioner och så många maktgalna narrar tänker inte låta sig avfärdas med vetenskapliga argument, hur väl underbyggda dessa än är. På sin höjd har de utpekade fått sig ett blåmärke eller en öm tå, men sånt går som bekant över. Ärkenarren Rajendra K. Pachauri har ju till och med använt konvalescensen till att färdigställa boken om sitt erotiska liv.

Skeppsgossen tycker helt enkelt inte att den vetenskapliga argumentationen mot CO2-teorierna haft avsedd effekt. För de troende gör det ingen skillnad om tusen sinom tusen vetenskapsmän avfärdar profeternas påståenden om stigande temperaturer, smältande isar, havsnivåhöjningar och allt annat som växthusgaserna påstås ge upphov till. Det är som att försöka få Carola att förneka Gud och Jesus och Helig Ande med hjälp av utvecklingsläran. Inte ens den oförtröttlige Richard Dawkins lär väl ha lyckats omvända en enda bibeltroende under sitt långa darwinistiska korståg.

Jag hyser den största beundran för de väl pålästa människor som i artiklar, insändare och bloggar dag ut och dag in försöker få troende klimatnarrar att erkänna att de haft fel (eller rättare att IPCC:s klimatmodeller är felaktiga och till och med förfalskade). Tyvärr tenderar deras debattinlägg att mer och mer bli ett självändamål som mest angår den lilla krets som fortfarande håller ut. Vad kan man vinna på att övertrumfa varandra med referenser till olika vetenskapliga rapporter? Vad bryr sig narrar som Al Gore och Rajendra K. Pachauri om bloggarnas och journalisternas krav på att de ska återlämna sina Nobelpris och försvinna ner i de sorkhål där de hör hemma?

I mer än ett decennium har alla dessa lögnare fått härja fritt, uppbackade av internationella organ och miljoner vilsna miljötokar. I stället för att möta dem med svärd och svordomar har förnuftets förespråkare ägnat sig åt fruktlösa diskussioner, ungefär som Chamberlain när han en gång försökte rädda världsfreden genom att prata väl med Hitler. Vad humanisterna inte tycks inse är att människor som sympatiserar med miljörörelsen, Gröna bilister, Djurrättsalliansen, WWF och Greenpeace etc. aldrig kan ”omvändas”. De är och förblir ett hot mot all mänsklig och ekonomisk utveckling, ett lika stort hot som en gång kommunismen, nazismen och fascismen.

Under Narrskeppets däck dansar råttorna på bordet.