J.M. Coetzee analyserar världens galenskap

Stundom blir narrarnas tjattrande, antingen det handlar om klimatförändringarna som inte finns eller hur man ska kunna stoppa flyktingströmmarna till Europa, för mycket för eder Skeppsgosse. Han finner då för gott att dra sig tillbaka till sitt kvarter, och väl i kojen försjunker han i en god bok, vaggad av Stilla havets långa dyningar.

Nu återupptäcker han en författare som han inte läst på många år. Det är J.M. Coetzee, sydafrikanen som fick nobelpriset 2003 och som i motsats till många andra litteraturpristagare fortsatt att skriva mycket läsvärda böcker. Coetzees böcker har en melankolisk – och ibland rent misantropisk – underton som i hög grad tilltalar Skeppsgossen och ett lättillgängligt språk som ibland påminner om exempelvis en annan favorit, Graham Greene.

En av Coetzees nyare böcker heter ”Ett dåligt år” (Brombergs 2007 – översättning Ulla Danielsson). I den knyter han samman ett antal essäer med en liten historia om olycklig kärlek, ett litterärt experiment som väl inte är helt lyckat. Men många av essäerna är små pärlor. Skeppsgossen har speciellt fäst sig vid den följande ur vilken jag tar mig friheten att citera.   

  

Om sannolikheten

Einstein yttrade de berömda orden: ”Gud spelar inte tärning”. Han uttryckte en övertygelse (en religiös tro? en förhoppning) att de lagar som styr universum är av ett deterministiskt snarare än av ett probabilistiskt slag. 

    För de flesta av dagens fysiker tycks Einsteins uppfattning om vad som utgör en fysisk lag vara en smula naiv. Icke desto mindre är Einstein en fantastisk bundsförvant att åberopa för alla dem vars misstänksamhet mot probabilistiska uttalanden och deras värde som förklaring inte vill ge vika. Här är till exempel ett löst påstående av det slag som vi möter varje dag: Överviktiga män löper ökad risk att drabbas av hjärtattack. Vad betyder egentligen detta påstående? Det betyder att om man väger hundratals eller tusentals lika gamla män och delar in dem i två grupper, överviktiga och icke överviktiga (”normala”) med hjälp av något kriterium för vad som menas med övervikt, som man i förväg har kommit överens om, och under en längre tid följer deras sjukdomsutveckling, kommer man att upptäcka att det antal överviktiga män som vid en viss ålder har drabbats av hjärtattack är högre än det antal ”normala” män som drabbats av hjärtattack. Och även om antalet i just den speciella grupp som man studeras faktiskt inte visar sig vara större, kommer antalet ändå att visa sig vara större om man upprepar sin undersökning många gånger på olika platser och med olika män under olika tidsperioder, och även om antalet ändå inte är större, kommer det så småningom att bli större om man envist fortsätter att upprepa undersökningen tillräckligt ofta.

    Om man frågar forskaren hur han eller hon kan vara säker på att antalet så småningom kommer att bli det rätta och att det påstådda orsak-och-verkan-förhållandet mellan övervikt och hjärtattack således kommer att bli bevisat, kommer ens fråga att bli omformulerad och besvarad på följande sätt: ”Jag är till nittiofem procent säker på det” eller ”Jag är till nittioåtta procent säker på det”. Vad menas med att vara till nittiofem procent säker? frågar man kanske då. ”Det betyder att jag kommer att ha rätt i åtminstone nitton fall av tjugo, eller om inte i nitton fall av tjugo så i alla fall i nittontusen fall av tjugotusen”, kommer forskaren att svara. Och vilket fall är det aktuella, frågar man: det nittonde eller det tjugonde, det nittontusende eller det tjugotusende?

   … Det ligger inte i de probabilistiska påståendenas natur att kunna bli vederlagda av exempel. De kan bara probabilistiskt bekräftas eller vederläggas av andra statistiska undersökningar som genomförts på andra stora grupper av försökspersoner, och när de vederläggs kan det bara ske i den här formen: ”Påståendet att överviktiga män löper ökad risk för hjärtattack kan inte statistiskt bevisas och är i den bemärkelsen antagligen inte giltigt.”

     Hur reagerar folk i det verkliga livet om de får reda på att de ”löper ökad risk” att få hjärtattack om de äter för mycket? Ett svar är: ”Vad är det för mening med livet om jag inte kan få njuta av att äta?”, vilket innebär att i en bedömning av fördelar och nackdelar är ett kort liv som tjock att föredra framför ett långt liv som mager. Ett annat svar är: ”Min farfar var tjock och han levde tills han blev nittio”, vilket betyder: ”Du framlägger det här som en regel som gäller för alla människor, men jag har redan genom ett exempel lyckats vederlägga den.” Mitt eget svar är: ”Jag förstår inte frasen löper ökad risk. Var snäll och uttryck det på ett enklare sätt, med ett språk som inte innehåller sådana abstrakta termer som risk och sannolikhet.” (Det går inte.)      

Känns resonemanget igen? Det är den sortens diskussioner och argumentation vi matats med till leda av ”klimatexperter” under ett par decennier nu, allt medan Skapelsen eller Gaia eller Jorden gått sin egen väg och kommit alla förutsägelser på skam. Och samma diskussion pågår år ut och år in om vådan av att äta för mycket, äta fel mat, röra sig för lite, allt faktorer som påstås leda till ökad risk för hjärt/kärlproblem och andra ”vällevnadssjukdomar”.

Skeppsgossen tycker att det är skönt att kunna vila öronen ibland och gläds åt J.M. Coetzee som med briljant skärpa analyserar narrarnas fikonspråk.