Propaganda och åsiktscensur

I flera länder har polisen kopplats in för att skrämma eller lagföra personer
 som uttryckt icke accepterade åsikter.  

Efter landpermissionen på soliga breddgrader har Skeppsgossen nu återvänt till Narrskeppet – och kunnat konstatera att alla de gamla stollarna fortsätter att slå i oss sina lögner om klimatförändringarna och det Armageddon som hotar oss. Fantasin är det sannerligen inget fel på när det gäller att hitta på nya larmrapporter.

Du som följt mina skriverier kommer kanske ihåg historierna om den hemska bidöden på Oahu som påstods vara orsakad av en sorts bekämpningsmedel som kallas neonicotinoider. Nu har det visat sig att bisamhällena drabbats av en pest som odlarna känt till i massor av år.

Men skräckrubrikerna om "bikalypsen" fortsätter att publiceras. Det beror på, skriver bloggaren Paul Driessen, att de grupper som tagit på sig uppgiften att rädda oss från allt vad bekämpningsmedel heter är väl organiserade och har gott om pengar för att bekosta sina kampanjer. Till hjälp har de också en hord av lata och okunniga journalister som sväljer propagandan med hull och hår (katastrofrubriker säljer som bekant tidningar).

Paul Driessen menar att de här grupperna använder sig av en taktik som lanserades på 1960-talet av en herre vid namn Saul David Alinsky. Alinsky var enligt Wikipedia en social aktivist och författare och är numera någon sorts guru inom miljövänstern. En av hans teser var att man kan nå politiska mål genom att manipulera vetenskapliga rön och upptäckter. Plocka fram en ”vetenskaplig studie” som förutsäger en epidemi eller något liknande med följder för den stora allmänheten och se till att media får del av den innan hederliga forskare hinner analysera och kritisera den. Lägg fram en ”statlig lösning” på problemet och i tillämpliga fall utöva tryck på tillverkarna så att de tvingas sluta sälja den farliga produkten.

Paul Driessen sammanfattar: ”När aktivister och politiker tillåts stå för vetenskapen, då får både vetenskapen och samhället betala ett högt pris.”

Ett förskräckande exempel på detta är DDT-förbudet. Det gav miljöfolket större makt och inflytande, till priset av att miljoner barn och föräldrar dog i malaria – huvudsaken var ju att de inte utsattes för de överdrivna eller påhittade riskerna att dö av DDT. Idag är det i huvudsak GMO som påstås vara en fara för hela mänskligheten, trots att samma mänsklighet ägnat sig åt genmanipulation i tusentals år för att få rikare och bättre skördar. Skillnaden tycks vara att på den tiden fanns inte förkortningen GMO och inte heller Monsanto.

När klimatet lunkar på i sina gamla banor och den globala temperaturen ligger still, växer irritationen bland narrarna här ombord. Nyligen har de amerikanska klimatkämparna samlats i vad som betecknas som en modern inkvisition. Det är sexton statsadvokater som påhejade av Al ”Torquemada” Gore lovat att undersöka och åtala företag som inte arbetar mot klimatförändringarna. ”Vi kan inte fortsätta att låta den fossila industrin eller någon annan industri att behandla vår atmosfär som vore den en öppen kloak eller vilseleda allmänheten om hur det påverkar såväl människornas som hela planetens hälsa”, hotade han vid en presskonferens.

Som någon tvivlare sagt: “Vi måste alla tro på klimatprofetiorna och ångra våra kolsynder, annars kommer en stor flod, helvetets eldar, hungersnöd och pest att drabba oss. Det är gamla och välkända begrepp som alla religioner använder för att hålla de troende i schack.”

Vad vi ser är en vidrig utveckling mot ett kontrollsamhälle där människors åsikter måste godkännas innan de får framföras offentligt. Den som bryter mot censuren kan förlora jobbet och får inga anslag om han eller hon är forskare. Också den vanlige medborgaren drabbas ifall han eller hon vågar skriva av sig sin frustration i sociala medier och skräms till tystnad av polisbesök eller åtal. Beskyllningar om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” är några av de slagträn som flitigt svingas i dagens offentliga debatt. När en man som Mark Zuckerberg på Facebook låter sig påverkas av Angela Merkel sitter yttrandefriheten lika trångt som i det land där Merkel växte upp.

Steg för steg ersätts demokratin och yttrandefriheten av en åsiktsdiktatur av den modell som George Orwell varnade för i sina böcker – och det värsta är att den tysta majoriteten låter det ske.