Featured Post

Patrick Moore: Fakta om CO2

Härom dagen hittade Skeppsgossen följande text av Patrick Moore , den kanadensiske miljöforskaren som var med om att grunda Greenpeace...

fredag 16 augusti 2013

Alarik Vittfarne: Miljörörelsens vattenmeloner, gröna utanpå, men röda inuti.





Van som jag är att hålla utkik ända till horisonten, fastnade min blick på boken ”Watermelons” av James Delingpole. Han visar hur miljöengagemanget hos de ledande aktörerna oftast är en förklädnad för socialistiska, totalitära idéer. Då Sovjets fall gjorde kommunismen omöjlig, bytte många färg från rött till grönt.


James Delingpole *1965 medverkade länge i The Telegraph, en av Englands ledande tidningar. Han skrev om inkompetens, fusk, vilseledning och rent bedrägeri bland klimatforskarna, vilket gjorde mig intresserad av boken. Men ledningen för tidningen räknade in sig bland narrarna och förvisade Delingpole från spalterna till en blogg, som sedan dess fått många läsare.

Med en skeppsbrutens envishet har han grävt djupt i miljöpolitikens alla fält, särskilt hypotesen om de katastrofala utsläppen av koldioxid: "the Catastrophic Anthropogenic Global Warming" (CAGW). Han torde nu ha ett av världens mest kompletta underlag om klimatforskarnas förljugenhet.

År 2009 och 2011 läckte ett stort antal avslöjande mejl och dokument ut från ledande institutioner, främst East Anglia University, Climategate I och II:

-        Data har manipulerats, harmoniserats, justerats och standardiserats bl.a. genom att temperaturer från direkta mätningar och indirekta via trädens årsringar blandats. De senare påverkas även av andra faktorer än temperaturen.
-        Data som motsäger CAGW har man undanhållit.
-        Bevisen för att medeltiden var varmare än nu är omfattande, men har negligerats. En av de mest prominenta ”klimatforskarna”, Michael Mann, publicerade i en IPCC-rapport ”hockeyklubban”, en graf som visade att temperaturen varit konstant under tusen år fram till 1950-talet och sedan stigit snabbt. ”Lilla istiden” på 1600-talet var alltså inte med. Efter den har det blivit varmare under 200 år innan vi eldade med kol och olja. Det visar att Mann fabulerat och torpederar CAGW-hypotesen.
-        Så sent som den 29/7 i år citeras Mann så här: “Proof is for mathematical theorems and alcoholic beverages. It’s not for science.” Det är delvis en vits eftersom ”proof” dels betyder ”bevis”, och dels är måttet på ölets alkoholhalt, 100 proof betyder 50 %. Det visar hans självgodhet: Hans påståenden skall räcka. Den attityden avslöjades också, då han i fjol kallade sig själv ”Nobelpristagare” med hänvisning till IPCC:s Fredpris.
-        Mest klandervärda är många mejl med intriger för att sabotera kritik. En tidskrift hotades med manusstrejk från hela ”klimatvetenskapen”, vilket förmådde den att avskeda en kritisk medarbetare.
Delingpole är särskilt sarkastisk över de kommissioner som skulle utreda vad som faktiskt hänt, tre olika efter varandra. Deltagarna valdes bland narrar med egna intressen att försvara, vilket gjorde granskningen meningslös. 

Delingpole synar också ”krismånglarna”, de ideella organisationer som växt till globala miljardföretag med tusentals anställda, främst Greenpeace och WWF. De arbetar i ca 100 länder och lever på att skrämma folk: Ju värre katastrofer, desto mera bidrag får de från allmänhet och politiker. För miljöpartierna gäller det antalet röster.

En av dem som grundade Greenpeace 1971, Patrick Moore, skrev i Wall Street Journal: ”Jag märkte att ingen av mina nya styrelsekollegor hade någon vetenskaplig utbildning. De var endera politiska aktivister eller företagare i miljöbranschen. Vetenskaplig objektivitet övergavs för en politisk agenda, varför jag lämnade organisationen 1986.”

Delingpole förklarar: Moore bevittnade den process där den gröna rörelsens ursprungligen idealistiska hippies trängdes ut av fanatiker med främsta intresse att krossa kapitalismen.

WWF hade 2010 omsättningen 4 miljarder kronor. Cheferna i USA och Kanada hade högre löner än respektive nations president. Med smartness erbjöd de sig att ”sköta” 80.000 kvadratkilometer regnskog i Brasilien. Det skulle ge dem utsläppsrätter för 60 miljarder dollar!

En särställning intar Romklubben som bildades 1968 för ledare från politik, akademi och näringsliv av bl.a. David Rockefeller. I en bok 1990 förklaras hur den fann sin målsättning: ”I sökandet efter en ny fiende som kan förena oss människor, kom vi upp med idén att . . . den globala uppvärmningen kan passa precis. . . Demokratin kan inte organisera allt.”

Nyligen utsågs vår EU-parlamentariker Anders Wijkman till en ordförandepost i klubben. Han ingår också i styrelsen för Tällberg Foundation. Tillsammans med dennas grundare, Bo Ekman, skrev han i DN 2010-02-21: ”Lösningen är inte nationell demokrati.”

Båda organisationerna arbetar för ”En Ny Världsordning” som styrs av experter, alltså sådana världsförbättrare som Anders Wijkman. Det betyder diktatur, men de kallar sig demokrater. De tror att vi andra är lättlurade narrar.

Det gäller inte oss som varit ute i riktig blåst.



Alarik Vittfarne

1 kommentar:

  1. Har med egna ögon och öron sett vänstergruppers möten på 80-talet om hur "de skall forma" miljörörelsen...det var tydligen något de faktiskt lyckades med.

    SvaraRadera

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Narrskeppet

Narrskeppet

Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Mitt foto
Har varit journalist under hela mitt yrkesverksamma liv och jämsides med detta översättare