Patrick Moore om Greenpeace och Golden Rice

Varför gör inte de gröna slag i saken?

Som en av “klimatvärldens” klokaste personer vill Skeppsgossen beteckna dr Patrick Moore, den avhoppade grundaren av Greenpeace. Numera tillhör han organisationens fränaste kritiker, och hans kritik har – som jag berättat om i tidigare inlägg - bland annat lett till att både hans namn och foto raderats ur Greenpeaces rullor på bästa stalinistiska manér.

Enligt Patrick Moore bekämpar Greenpeace samtidigt såväl överfiskning som akvakultur. Den biologiska mångfalden vill man bevara men man är emot högeffektiva jordbruksmetoder som sparar miljön. ”Akvakultur är enda sättet att producera stora mängder fisk”, säger han. ”Och intensivjordbruk är enda sättet att producera mat så att det räcker till jordens växande befolkning utan att förvandla hela naturen till åkermark. Om man är emot båda dessa saker betyder det indirekt att man vill göra sig av med ett antal miljarder människor på ett eller annat sätt…”

“Mekaniseringen av jordbruket är själva nyckeln till en framgångsrik bekämpning av fattigdomen”, säger han i en intervju. ”De flesta är överens om att mer utbildning av kvinnorna kan förändra världen. Men för att de ska kunna komma i åtnjutande av den måste de frigöras från slitet ute på fälten… Folk idag lägger fram en massa nonsens om hållbart jordbruk, något som i realiteten bara betyder fortsatt slit och fattigdom för de allra fattigaste.”

Det gyllene riset är en annan av Patrick Moores hjärtefrågor. Han frågar sig vad det kan finnas för risker med att odla en rissort som är genetiskt modifierad för att producera vitamin A. Och även om det skulle finnas en liten liten risk uppvägs den mångfaldigt av de miljoner barn som kan räddas från en säker död eller blindhet på grund av A-vitaminbrist. Varje år dör 2 miljoner barn i sjukdomar orsakade av brist på A-vitamin, säger han och jämför med malaria. ”Om någon hittat ett botemedel mot malaria skulle det inte dröja länge förrän det kom i allmänt bruk. Men i fallet Golden Rice åberopas ständigt försiktighetsprincipen – om det finns minsta risk med något så ska vi aldrig använda det… Till dem som tycker så brukar jag säga att de inte ska gå ur sängen på morgonen eller kanske ta livet av sig eftersom det är enda sättet att undvika alla risker.”

På frågan varför det tagit mer än 15 år att börja odla det gyllene riset i strörre skala svarar Patrick Moore att det till stor del beror på motståndet från just Greenpeace – trots att det handlar om ett humanitärt projekt. Enligt honom backas det inte upp av storkoncerner som Monsanto ”vilket faktiskt skulle ha varit önskvärt i det här fallet”. Redan från starten var det uppenbart att det inte fanns pengar att tjäna på den här rissorten. Alltså var det små och fattiga organisationer som tog initiativet till  forskningen, och därför var det lätt för de gröna att stoppa det.

“Om Greenpeace koncentrerade sig på att samla in pengar från välbeställda européer för att skydda dem från ond genetisk engineering så kunde man svälja det. Tyvärr nöjer sig inte Greenpeace med att skrämma upp västerlänningarna utan de har massivt infiltrerat Afrika och Asien med hjälp av sina kontor, vilket har skett på Filippinerna. De påverkar miljöministern som självklart vill framstå som en stor miljövän. Man jag tror ändå att de till slut måste ge sig, både på Filippinerna och i Bangladesh. Jag hoppas att Ingo Potrykus, som uppfann Golden Rice, lever så länge att han får se sin uppfinning introduceras hos de människor som behöver den.”