Arizona-professorn
Daniel Sarewitz skriver i en artikel i “The New Atlantis” att
"vetenskapen, den moderna tidens stolthet, vår enda källa till objektiv
kunskap, idag är verkligt illa ute”. Han refererar till de många vetenskapliga
studier som numera spottas ut på löpande band och påstås signalera ett medicinskt
genombrott i kampen mot t.ex. cancer eller hjärtkärlsjukdomar. I alltför många
fall handlar det om studier som inte kan reproduceras och därmed måste
betecknas som värdelösa.
I en
redaktionell artikel 2015 i medicinska tidskriften “The Lancet” sades det rakt
ut att “mycket av den vetenskapliga litteraturen, kanske till och med hälften,
helt enkelt är osant”. Inom biomedicinen kan det i vissa fall handla om så
mycket som 69 procent med oriktiga uppgifter.
Från 1990
fram till 2000 publicerades ungefär 80 000 studier enbart inom området
epidemiologi. Siffran nära nog tredubblades mellan 2001 och 2011 till nästan
264 000. Uppskattningsvis kan endast 5 – 10 procent av dessa observationsstudier
reproduceras. “I en kultur som pressar forskarna att producera snarare än att
göra upptäckter får vi en typ av urvattnad forskning som går beställarnas
ärenden”, menar andra.
Ett
välkänt område där forskarna svängt som vindflöjlar från det ena hållet till
det andra är kosten. I årtionden har vi fått höra hur farligt det är att sätta
i sig salt, fetter och rött kött. De studier som legat till grund för dessa
påståenden har först nyligen börjat ifrågasättas och mycket tyder på att också
här är det falska profeter som huvudsakligen fått komma till tals.
Ett annat
flagrant exempel på forskning på villovägar är de över 1000 observationsstudier
av bröstcancer som granskats och godkänts för publicering – och som sedermera
visat sig vara grundade på analyser av hudcancerceller!
Daniel
Sarewitz menar att all forskning måste vara målinriktad. Han ser den militära
forskningen som en förebild – vilket inte är detsamma som att forskningen i det
civila samhället ska vara underställd försvarsdepartementet. Men, skriver han,
utan militären hade vi inte sett vare sig jetflygplan, mobiltelefoner, laser
eller gps-system och en mängd andra tekniska innovationer som vi använder varje
dag. När forskning och teknik går hand i hand kan vi nå fantastiska
resultat.
I USA:s
forskarkretsar talar man om “trans-science” som ett begrepp för
forskningsuppgifter som inte kan besvaras vetenskapligt därför att de tangerar värderingar, antaganden och ideologier.
"De snirklar sig fram och tillbaka över gränsen mellan vad som är känt och
vad som inte är känt och möjligt att veta” (Weinberg 1972). Problemet med detta
är att forskarna kan arbeta i sin egen lilla bubbla utan att någonsin komma
fram till ett användbart resultat.
Som
exempel på sådana frågor anger Daniel Sarewitz:
- Är GMO-grödor nödvändiga för att trygga världens livsmedelsförsörjning?
- Blir penisen missbildad vid exponering av syntetiska kemikalier?
- Vad kommer kostnaden för den globala uppvärmningen orsakad av människan att bli om hundra år! Etc.
Klimatförändringarna är ett typiskt exempel på sådan “transvetenskap”, skriver Daniel Sarewitz. ”Man
talar om konsensus, men denna handlar endast om orsaken till den globala
uppvärmningen. När man börjar tala om hur klimatförändringarna kommer att slå i framtiden, om de
bästa sätten att tackla dem och om hur mycket det kommer att kosta, då finns
det inte längre någon konsensus. Ändå fortsätter klimatmodellerna att spotta ur
sig en ändlös ström av transvetenskapliga fakta som alla ser ut att vara
sanktionerade av vetenskapen.”
Enorma mängder rapporter har publicerats kring dessa
transvetenskapliga frågor. De ger alla som är intresserade av debatten ett otal sanningar och argument
som kan blandas som korten i en kortlek. Enbart det stora antalet data skapar
förutsättningar för en mängd betydelselösa korrelationer. Eftersom indata så
ofta kan ifrågasättas måste också utdata ifrågasättas, vilket skapar en
infrastruktur för diskussionen som blir i det närmaste kaotisk.
Enda sättet att komma tillrätta med problemet är att inrikta forskarnas arbete mot lösningar på verkliga
problem, skriver Daniel Sarewitz. Först då kan vi förvänta oss nya läkemedel
och nya användbara tekniker i stället för nya meningslösa studier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar