Klimatprostitutionen

Klimathotet har blivit en kassako inte bara för tillverkarna av vindkraftverk och solpaneler utan i minst lika hög grad för forskare runtom i världen. En som undersökt detta närmare är den kanadensiske professorn Michael Hart. Resultaten redovisar han i en nyutkommen bok med titeln “Hubris” som redan fått Michael Mann att desperat börja vifta med sin hockeyklubba.

Hart slår fast att vetenskapsmän världen över skaffar sig stora anslag på att propagera för det hot som klimatförändringarna påstås innebära. Forskare och politiker håller helt enkelt varandra under armarna och ryggkliandet är satt i system. Han avfärdar också de datamodeller som IPCC och andra internationella organ förlitar sig på och menar att människor måste inse att klimatet är ”ett komplext, kaotiskt, icke-linjärt system” som inga datamodeller i världen kan efterlikna.

Det är en grov förenkling och en lika grov överdrift att påstå att CO2 driver klimatet, skriver han. Bästa beviset för det är den väldokumenterade stabiliseringen av temperaturen i slutet av förra århundradet. Han påpekar också den paus i den globala uppvärmningen som noterades under de första 15 åren av det här århundradet fram till att en stark El Niño slog till. Temperaturerna är redan på väg ner mot de normala värdena.

“De flesta av de ofta citerade klimatexperterna har tjänat pengar på klimathysterin, antingen i form av arvoden för föredrag, ökad prestige, bokkontrakt eller forskningsanslag. Forskarna har snabbt lärt sig att om de är politiskt korrekta och presenterar de slutsatser som politikerna vill ha, då klirrar det i kassaapparaten. Mycket av det granskade material som idag presenteras i en gång högt ansedda publikationer är rena kompisgranskningarna.”

Allt handlar om pengar idag, säger Hart. Stora pengar. Hans slutsats är värd att citera:

”Politikerna slösar pengar som de inte har på ett problem som inte existerar för att kunna finansiera lösningar som inte gör minsta skillnad.”

Bättre kan det väl inte sägas?