Islam som fredens religion?

Skeppsgossen har på sistone blivit alltmer medveten om att det nog finns viktigare saker att skriva om än klimatförändringarna, som vi får lära oss leva med vad de gröna narrarna än säger. Med tanke på muslimernas blodiga härjningar i Mellanöstern, Afrika, Pakistan etc. upplever jag och många andra islam som ett avsevärt mycket större hot än en eller annan grad högre eller lägre medeltemperatur på jorden. 

Samma känsla har Simon som driver den alltid läsvärda bloggen Australian Climate Madness (www.australianclimatemadness.com). Hans inlägg om hotet från islam är i hög grad läsvärt och jag tar mig friheten att återge delar av det i sammandrag. Vill du läsa hela texten ska du naturligtvis gå in på originalet. 

Simon börjar med att referera till några av de många ursäkter vi fått och får höra så fort "islamisternas" våldsdåd kommer på tal: 

"Islam är en fredens religion"

"Det handlar bara om en liten minoritet av extremister"

"Koranen säger..."

"Du är bara en rasist och islamofob..."

Skitsnack! konstaterar han. Islam är en fredsreligion bara när hela världen blivit islamsk och sharia införts. Till dess gäller jihad som vi varje dag ser förfärande prov på .     

"På motsvarande sätt", skriver Simon, "har alla problem i Mellanöstern sin grund i islams aggression. Konflikten mellan Israel, Gaza och Västbanken handlar in om gränser eller territorier eller ockupation eller någonting annat. Den handlar bara om att enligt islam ska alla judar utrotas" (i koranen kallas de 'ättlingar till apor och grisar' och det är vad skolbarnen i de islamska nationerna runt Israel ständigt får sig itutade). "Därför kan det aldrig bli en förhandlingslösning i Mellanöstern, och den som inbillar sig det har en mycket missvisande moralisk kompass.”

Förvisso finns det muslimer i Västerlandet som anpassat sig till vår kultur, men vi ska akta oss för att göra skillnad mellan vad PK-media kallar moderata muslimer och islamister. Så länge någon tillber Allah är han eller hon ändå muslim, och Turkiets nye president Erdogan har själv sagt: ”Begreppet ’moderat muslim’ är fult och motbjudande – islam är islam.”

Simon påpekar också att muslimerna i Västerlandet är väldigt tysta i diskussionen om de ogärningar som deras trosfränder begår i islams namn. Inte heller hör vi från dem när det handlar om Hamas’ ständiga raketanfall mot Israel eller morden på kristna i Irak. ”Man tycker att ’moderata’ muslimer borde ta kraftfullt avstånd från IS och Boko Haram… Men nej, allt debatten handlar om är ett gapande och skrikande om islamofobi.”

I media framhålls ständigt att vi västerlänningar inte tolkar koranen på rätt sätt eller stödjer oss på lösryckta citat. Om det är så, varför gör då så många muslimska lärda imamer gång på gång hätska utfall mot Västerlandet och mot judarna och andra otrogna? De lärda bör ju kunna koranen och haditherna utantill och de bör väl om några framhålla islam som en fredlig religion. 

“Det enkla svaret,” skriver Simon, “är att de vet vad islam står för och att det är vi andra som lurar oss själva därför att det känns bättre än att inse sanningen – att islam är en våldsideologi där folkmord accepteras. Den står i direkt strid mot alla västerländska demokratiska värderingar och den hotar hela vår civilisation”. 

Bevis för det är att största delen av alla terrordåd begås av muslimer. Det är ett faktum. Varför? Därför att deras religion uppmanar till dödande av otrogna. Kristna, buddhister, sikher, hinduer och judar kan vanligen leva i fred tillsammans. Det är bara islam som kräver omvändelse eller död av dem som inte tror – det är en tidsmaskin som förflyttar anhängarna tillbaka till 600-talet.  

Simon igen: “Och innan vi får höra det vanliga tjafset om korstågen och hur grymma de kristna var en gång, vill jag bara framhålla att korstågen var ett försvarskrig där man ville ta tillbaka land som invaderats av muslimerna. Visst finns det våldsamma verser i bibeln, men hur många terrorister ser man hålla upp biblar och kalashnikovs och använda andra mosebok för att rättfärdiga terrorhandlingar i början på 2000-talet?”

Till sist ställer Simon samma fråga som Skeppsgossen ställt sig – klimatet är egentligen en så trivial fråga jämfört med de verkliga faror vi står inför att det knappast känns värt att slösa energi på. Det finns faktiskt större slag att utkämpa. Frågan är bara om alla självgoda passagerare på världens narrskepp inser det?

  

Islams rätta ansikte

En betraktelse över "rasism" och "främlingsfientlighet"

Ateisten Richard Dawkins har alldeles rätt - en ras kan man inte konvertera till.

Ombord på Narrskeppet talas det alltmer om den nu i stort sett okontrollerade invandringen till Sverige. I diskussionerna dyker det ständigt upp ord som ”främlingsfientlighet” och ”rasism” – uttryck som blivit en sorts modeord och nu är så slitna att de tappat sin ursprungliga innebörd.

Detta har fått Skeppsgossen att fundera lite närmare över vad de här orden egentligen står för. Lättast att avfärda i en diskussion är beskyllningar om rasism hos den som vågar ifrågasätta den förda politiken. Rasbegreppet skrotades ju för länge sen, i varje fall officiellt, men i den infekterade invandringsdebatten har det kommit till heders igen. Om det har någon relevans idag så är det väl i stort sett bara för att beteckna människor med olika särdrag, exempelvis hudfärg: den vita (europida) rasen, den svarta (negroida) och den gula (mongolida).

Den som kallas ”rasist” idag tar dock sällan avstånd från människor som lever i Japan eller Eldslandet, utan mest handlar det om folk som kommit hit från länderna kring Medelhavet och som även i den gamla utskällda rasläran räknades till den europida gruppen. Det är sannerligen svårt att vara rasist på den grunden, för i så fall är man ju också rasist mot sin egen ras – och det är en ekvation som Skeppsgossen har svårt att få ihop.

Diskussionen handlar mestadels om invandrare från MENA (länderna kring Medelhavet och norra Afrika) vilka till största delen är muhammedaner. Islam är en religiös lära som vi som gått i den gamla skolan mest betraktat som ett historiskt hot mot kristendomen och som kristna i Europa under långliga tider försökt värja sig mot. Nu sker en ny invasion av muslimer och Europa står lika handfallet inför den, fast nu kommer som muslimerna som flyktingar och inte som soldater.

Alltså: tala gärna om ”islamofobi” men kom inte dragandes med ”rasism”! Det bevisar bara din egen okunskap. Eller som den amerikanske författaren D. Koontz skriver i boken “The Face”: “Det fanns emellertid folk som såg rasister i varje buske. De måste helt enkelt tro att det var så för att deras egna liv skulle ha ett ändamål och en mening, och för att ha någon att hata.”

Hur är det då med ”främlingsfientligheten”? Det är liksom begreppet ”rasism” en klyscha som passar bra på löpsedlar och i den vulgärpolitiska debatten och som därför undgår noggrannare analys. Skeppsgossen menar för sin del att begreppet ”misstänksamhet mot främlingar” bättre täcker in vad det egentligen handlar om. Och misstänksamhet mot främlingar är en egenskap som vi säkert nedärvt från grottförfäderna, ett slags inbyggd försvarsmekanism mot allt nytt och okänt.

I varje något så när homogent samhälle accepteras främlingar eller ”utsocknes” inte omedelbart av dem som redan lever där. ”Man vet ju aldrig vad det är för folk som flyttat hit och vad de har i sinnet.” I åtskilliga byar och även i större samhällen kan det ta månader och till och med år innan inflyttare betraktas som delaktiga i gemenskapen. I Skåne förblir en inflyttad från Norrland "en norrlänning", i Norrland blir han/hon "en skåning". Konstigare än så är det inte.

Då är det väl inte heller så underligt att invandrare med annorlunda utseende, annat språk, andra traditioner och en annan religion inte tas emot med öppna armar när de bussas till flyktingförläggningar på små orter? Och inte förbättras relationerna av att många av invandrarna begår allt från småbrott till direkta överfall på ”värdfolket”. Inga idiotiska politiker och inga integrationskurser med powerpoint kan få vanliga människor utanför storstäderna (och knappast i dem heller) att omedelbart inlemma ”de utsocknes” i bygemenskapen.

”Grannsamverkan” anses fortfarande vara något fint och eftersträvansvärt. Men för att den ska fungera krävs det att alla inblandade håller ögonen öppna och är misstänksamma mot främlingar som rör sig i ett område. Är det egentligen någon större skillnad mellan begreppen ”främlingsmisstänksamhet” och ”grannsamverkan”? Varför är det ena fult och det andra fint?