Rapporterna
från den pågående FN-konferensen Habitat III i Quito, Ecuador, är fulla av
framtidshopp men de nya idéerna lyser som vanligt med sin frånvaro. Värt att
notera är dock att fransmannen Serge Salat i sitt anförande framhöll Stockholm
som en mönsterstad för framtiden.
Han
förklarade det med att vi framtiden måste eftersträva “kompakta” städer där
invånarna lever så nära varandra och allmänna kommunikationer som möjligt.
Därmed kan bilbeståndet krympas och påverkan på de globala klimatförändringarna
minimeras. Stockholm är enligt honom en sådan idealstad med ”gröna
buffertzoner” eller ”vildmarkskorridorer” som han kallade dem insprängda i
stadskärnan. Han påstod också att bostäder och kommersiella fastigheter endast
finns i det centrala Stockholm.
Skeppsgossen
har inte gått i land i Stockholm på länge men har svårt att utifrån egna
erfarenheter se staden som en förebild. ”De gröna lungorna” finns där förvisso
liksom vattnet, men har Salat helt missat de växande (och ibland nedgångna)
förorterna? Tunnelbanan har betytt mycket för att minska bilpendlingen, javisst, men med
tanke på alla bilbränder runtom staden så måste det ju ändå finnas bilar i
närområdet.
Den
viktigaste frågan i sammanhanget är dock: Vem har råd att bo i Stockholms
enligt Salat så ”idylliska” innerstad?
Under de
många föredragen vid konferensen har talarna ständigt framhållit att världens
fattiga är “de mest sårbara”. Tydligen inser de inte att bostadspriserna automatiskt
skjuter i höjden om alla ska trängas ihop på en liten yta – historiskt sett var
det ju den kanske viktigaste anledningen till att det började byggas förorter
där ”vanliga” människor hade råd att bo.
![]() |
Ett annat Stockholm? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar