Greenpeace vill göra Arktis till världspark

Ett Skansen för bättre bemedlade?

Också vid Riokonferensen fanns det Hollywoodkändisar på plats för att sprida extra glans åt jippot. En av dem var Edward Norton från filmen “Fight Club”. Han är också FN-ambassadör för biologisk mångfald och framhöll vid en presskonferens att det är svårt för människor att fatta vad förlusten av djur och växter innebär – “man ser inte arter försvinna inför ens ögon”. Sen övergick han till att upplysa oss om hur viktiga bina är för att vi ska få frukt att äta och att rovdjur behövs för att begränsa antalet skadedjur.


Robert Redford, Penelope Cruz och ex-Beatlen Paul McCartney tillhör dem som toppar Greenpeaces petition för skapandet av en global nationalpark runt Nordpolen. Därmed skulle man kunna stoppa oljeutvinning och få slut på utfiskningen. Det handlar alltså om en motsvarighet till det skydd som Antarktis fick redan för 20 år sen.
Idén är naturligtvis inte så dum, men det antas att Arktis gömmer upp till en fjärdedel av jordens oupptäckta olje- och gasfyndigheter och då blir det nog knepigare att få till stånd ett varaktigt och effektivt skydd. Ryssland, USA, Kanada, Danmark och Norge gör alla anspråk på vissa delar av kontinenten och framför allt havsbottnen runt den.

Ryssarna sänkte 2007 en behållare med en rysk flagga utanför Nordpolens kust. Greenpeace vill göra något liknande när de fått 1 miljon underskrifter på sin petition, som organisationen då tänker placera på havsbottnen.

Men redan nu finns ju Det arktiska rådet som ska se till att exploateringen sker på ett acceptabelt sätt. Dessutom borras det för fullt av ett tjogtal bolag från de ovannämnda staterna, så frågan är om inte Greenpeace är lite för sent ute.

De flesta nyktert tänkande människor känner väl en viss kluvenhet inför en storskalig exploatering av jordens ishätta. Att bevara Arktis som ett slags Skansen för dem som har råd att åka dit och titta på inuiter och isbjörnar verkar trots allt rätt meningslöst.

Samtidigt drar sig Skeppsgossen till minnes de storslagna planer som framför allt ryssarna hade redan på 1950-talet. Då var det den ryske professorn Grigorij Avsyuk som vid en konferens i Stockholm 1956 menade att isen vid Nordpolen var en rest från senaste istiden. Fick man väl bort den så skulle den troligen inte nybildas.

Sovjetstatens ledare hade tidigare talat om att man skulle kunna spränga och smälta bort isen med atombomber. En annan metod som redan använts för att ”snabbtina” jordbruksmark i Sovjetunionen gick ut på att man spred koldamm över snötäcket som därmed smälte fortare. Eftersom isen kring Nordpolen utgörs av havsis skulle projektet inte leda till att havsnivåerna höjdes. För norra Kanada och Sibirien skulle projektet skapa enorma nya jordbruksmarker.

Att detta storstilade projekt aldrig genomfördes får väl både vi människor och isbjörnarna vara tacksamma över. Tyvärr fick emellertid idéerna om global uppvärmning större genomslagskraft, vilket bevisar att ju vansinnigare ett budskap är desto fler står upp för att sprida det.